Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blickarna växlade till Harnish som skrev på en papperslapp,
han sköt fram den över bordet.
— Ni ska inte tro att det här är någon
välgörenhetsinrättning eller någon söndagsskola, sa han. Jag följer dig Jack och
jag höjer med tusen. Nu börjar det hända saker med dina
pengar Mac.
— Mig går det väl för så länge det rör på sig och jag höjer
med tusen, var MacDonalds svar. Har du fortfarande din aning
kvar Jack.
— Aningar har jag nog. Kearns tummade länge på sina
kort. Och jag följer dom. Men ni måste veta hur jag står. Min
ångare, Bella, hon är värd tjugotusen. Vid Sixty Mile har
jag femtusen i varulager. Och ni vet att jag kommer att få det
där sågverket hit. Det ligger i Linderman nu och båten håller
man på att bygga. Räcker det?
— Fortsätt bara, det täpper och mer än det, svarade Ljusan
Dag. Och eftersom vi ändå pratar om det kan jag i förbigående
säga att jag har tjugotusen i Macs kassaskåp här och det finns
tjugotusen till i marken vid Moosehide. Du känner till det
Campbell. Finns det inte?
— Visst.
— Hur mycket kostar det nu ? frågade Kearns.
— Tvåtusen att följa.
— Vi stjälper dig nog om du går med, varnade Ljusan Dag.
— Det är en jävligt god aning jag har, sa Kearns och lade
sin skuldlapp på tvåtusen till den växande högen. Jag riktigt
känner hur den kryper över ryggen.
— Inte för att jag har några aningar, men jag har en
ganska skaplig hand, sa Campbell när han sköt fram sin lapp, även
om det inte är en hand man höjer på.
— Men min är. Ljusan Dag tystnade och skrev. Jag följer
den där tusenlappen och höjer tusen.
Då gjorde Oskulden det som inte ens en mans bäste vän har
rätt att göra. Hon lutade sig fram över Ljusan Dag, och lyfte
upp hans kort alltunder det hon skyddade de fem korten från
insyn genom att hålla dem tätt mot hans bröst. Hon såg tre
drottningar och par i åttor, men ingen kunde ana sig till vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
