Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de det nödvändigt för dem att tusen gånger lyfta den lastade
släden över de väldiga flaken och åter sätta ner den på andra
sidan. Här var hundarna så gott som till ingen nytta och männen
tröttades till utmattning av vägens besvärligheter. En timmes
extra färd sent den kvällen kunde inte knappa in mer än en
liten del av den förlorade tiden.
På morgonen vaknade de med tjugo centimeter snö över
fäilarna. Hundarna var djupt begravda i snö och endast
motvilligt lämnade de sina varma nästen. Nysnön gjorde föret
tungt. Medarna kärvade och en av männen fick gå före
och packa snön med sina snöskor så att hundarna inte skulle
sjunka ner. Denna snö var något helt annat än den som
söderns invånare känner. Denna snö var hård, fin och torr. Den
var som strösocker. Sparkade man i den rasslade den undan
som sand. Kornen höll inte samman och det var omöjligt att
krama den till en snöboll. Den bestod inte av snöflingor, utan
av kristaller. Små geometriska frostkristaller. I verkligheten
var den inte snö utan frost.
Vädret var varmt också. Knappa trettio grader och de två
männen svettades när de släpade sig fram. De hade
pälsmössornas öronlappar uppfällda och handskarna dinglade vid deras
sidor. De lyckades inte nå Forty Mile den kvällen och när
Ljusan Dag passerade lägret nästa dag stannade han där blott
så länge att han hann ta emot posten och få lite extra käk.
Nästa kväll slog de läger vid Klondykes utflöde i Yukon. De
hade inte mött en människa sedan Forty Mile och de hade
fått bana sig sin egen väg. Ingen hade denna vinter ännu följt
floden söder om Forty Mile och det var inte otroligt att de
skulle bli de enda som tog den vägen den vintern. På den
tiden var Yukon ett hart när öde land. Mellan Klondykefloden
och havet nere vid Dyea låg tusen kilometer snötäckt vildmark
och på hela denna sträcka fanns blott två ställen där Ljusan
Dag kunde vänta sig att finna människor. Båda platserna var
isolerade handelsstationer. Sixty Mile och Fort Selkirk. Under
sommaren kunde man kanske möta indianer vid mynningen
av Stewart River eller White River, vid sjöarna Big och Little
Salmon och Lake Le Barge, men under vintern skulle india-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
