Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med mat, nya hundar förspända och en ny indian var
anställd. Kama sa ingenting ända från det de kom in till Dyea
till dess att Ljusan Dag redo att ge sig iväg stod bredvid
honom för att ta farväl. De tog varandra i hand.
— Du tar livet av den där jävla indianen, sa Kama.
Begriper du Ljusan Dag? Du tar livet av honom.
— Han räcker väl fram till Pelly, skrattade Ljusan Dag.
Kama ruskade tveksamt på huvudet, vände ryggen till som
tecken på avsked.
Ljusan Dag tog sig över Chilcoot samma dag, i mörker och
yrsnö körde han sedan fram till Crater Lake hundrafemtio
meter under passet där han slog läger. Det var ett »kallt»
läger, högt ovanför trädgränsen och han hade inte tyngt sin
släde med ved. Den natten föll en meter snö över dem och
i den svarta morgonen försökte indianen rymma när de grävt
sig ut. Han hade fått nog av att resa med en som enligt hans
uppfattning var galen. Men Ljusan Dag övertygade honom
hårdhänt att stanna och de drog vidare över Deep Lake och
ner ut på plan mark vid Lake Linderman.
Ljusan Dag höll samma mördande fart som under nedresan
men indianen tålde den inte på samma sätt som Kama. Men
inte heller han klagade. Inte heller försökte han åter
desertera. Han slet vidare och gjorde sitt bästa under det han
förnyade sin föresats att för framtiden hålla sig borta från Ljusan
Dags grannskap. Dagarna gled över i varandra, omväxlande
natt och skymning, köldknäppar slog om till snöfall och
snöfallen gav vika för köldknäppar och hela tiden, timme efter
timme lade de kilometrarna bakom sig.
Men vid Fifty Mile hände dem en olycka. På väg över en
isbrygga gick hundarna igenom isen och sögs med av
strömmen under isen. Remmarna som höll spännet till stånghunden
slets av och spännet sågs aldrig mer. Endast stånghunden var
kvar och Ljusan Dag spände sig själv och indianen framför
släden. Men en människa kan inte ersätta en hund när det
gäller ett sådant arbete, och två män försökte här ersätta fem
hundars arbete. Efter den första timmen lättade Ljusan Dag
släden. Han slängde hundmaten, extrautrustningen och reserv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
