Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När det bara fanns trettio skott vågade han inte riskera en
enda miss och då hans gevär var finkalibrigt, 45—90, var han
tvungen att skjuta smådjuren genom huvudet. Det fanns
mycket få av dem och det kunde gå dagar i sträck utan att han
fick syn på ett enda. När han såg en ekorre gjorde han de
mest noggranna förberedelser. Han kunde smyga på den flera
timmar. Tjogtals gånger kunde han då ha djuret på kornet,
hans armar darrade av utmattning men han sköt inte. Hans
behärskning var järnhård. Det var han som avgjorde. Inte
förrän han hade absolut visshet sköt han. Oavsett hur starka
hungersmärtorna än var och hur mycket han än längtade efter
denna lilla munsbit sprittande, kurrande liv, vägrade han sig
själv att ta chansen av den minsta möjlighet till en miss. Han
som var en född spelare spelade i stort. Hans liv hade satsats,
patronerna var hans kort och han spelade som endast en
storspelare kan, med gränslös noggrannhet, med gränslös
försiktighet, med gränslös omtanke. Därför bommade han heller
aldrig. Varje skott var en ekorre och även om det gick dagar
mellan varje skott ändrade han inte sitt sätt att spela.
Ingenting gick förlorat av ekorrarna. Till och med skinnen
kokades ur till buljong. Benen knackades till småbitar som
kunde tuggas och sväljas. Ljusan Dag letade genom snön och
fann ibland en tuva med tranbär. I normala fall bestod bären
av vatten och kärnor med lite segt skinn omkring, men de
bär han fann var från fjolåret och deras näringsvärde gränsade
till minus. Knappast bättre var den bark av småträd som de
lät koka under en timme och sedan svalde efter omsorgsfull
och långvarig tuggning.
Man började närma sig slutet på april och våren slog ner
över landet. Dagarna blev allt längre. I solens hetta började
snön smälta och under snön hördes små bäckar porla. Under
ett helt dygn blåste vinden från Chinook och under detta dygn
sjönk snön trettio centimeter. På kvällen frös snön till igen
och skaren var stark nog att bära en fullvuxen mans vikt. Små
vita snöfåglar kom från söder, de hölls där en dag och flög
sedan vidare mot norr. En gång snattrade en vildgåsflock förbi
i kilform högt däruppe alldeles för tidigt på året och på spa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
