Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bettles, Dan MacDonald och andra surdegar skakade på
huvudet, skrattade och sa: »kvinnor». Han hade alltid varit rädd
för dem ända sen han var sjutton år och Juneaus Drottning
Anne öppet och förlöjligande hade försökt förföra honom.
Han hade egentligen aldrig känt kvinnor. Han var ju uppvuxen
i ett gruvsamhälle där de var sällsynta och underliga
uppenbarelser och han hade inga systrar, hans mor hade dött när han
var helt liten så han hade aldrig haft någon kontakt med
kvinnorna. Det är visserligen sant att han efter att ha flytt från
Drottning Anne hade träffat på kvinnor vid Yukon och gjort
sig bekant med dem. Dessa de första kvinnorna hade dragit
sig över passen efter männen som just gjort sina första fynd.
Men inget lamm hade någonsin gått mer bävande och mer
darrande bredvid en varg än han gått bredvid dem. Det var
nödvändigt för hans maskulina stolthet att han skulle synas
tillsammans med kvinnor och det hade han också gjort i lämplig
utsträckning, men kvinnor hade för honom alltid förblivit en
sluten bok och alla gånger föredrog han ett tärningsspel eller
ett parti whist.
Och nu, känd som Kungen av Klondyke med en hel rad
andra kungliga titlar som Eldoradokungen, Bonanzakungen,
Timmerbaronen, Guldgrävarprinsen och Surdegsfadern för att
nu inte glömma den stoltaste, var han mer rädd än någonsin
för kvinnor. De sträckte ut sina armar efter honom som aldrig
förr och det kom fler kvinnor till landet för varje dag. Det
gjorde detsamma om han var bjuden till middag hos
guld-registratorn eller om han ropade efter drinkar i en danssalong
eller om han gav en intervju till en kvinnlig korrespondent för
New York Sun, varenda kvinna öppnade sin famn för honom.
Det fanns ett undantag och det var Freda, den dansös han
skänkt mjöl. Hon var den enda kvinna i vars sällskap han
kände sig trygg, för hon var den enda som inte sträckte
armarna efter honom. Och ändå var det just hon som skulle
komma att ge honom den nästan svåraste chock han utsatts för.
Det var på hösten 1897. Han var på återväg från en av sina
blixtturer, denna gång hade han inspekterat Henderson, den
bäck som flöt ut i Yukon strax nedanför Stewart. Vintern hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
