Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommit hastigt på och han hade fått kämpa sig hundra
kilometer utför Yukonfloden genom drivis i en bräcklig liten
peter-boroughkanot. Efter att ha hållit sig tätt intill isranden som
redan låg fast sköt han tvärs över Klondykes isspyende
mynning. Just då fick han se en ensam man som upprört hoppade
omkring på isen och pekade ner i vattnet. Sen såg han en
kvinnokropp, klädd i päls, med ansiktet nedåt, som höll på
att sjunka mitt i drivisen. Då det plötsligt bildades en ränna
i isen framför honom tog det blott ett par sekunder innan han
hunnit fram till henne och fått tag i henne. Han blev våt långt
upp på axlarna och drog försiktigt kvinnan till kanotens sida.
Det var Freda. Och ändå hade det inte behövt betyda så
mycket för honom, om hon inte senare när hon återfått
medvetandet sett på honom med hätska blå ögon och sagt:
— Varför gjorde du det? Varför gjorde du det?
Detta oroade honom. De närmaste nätterna somnade han
inte som vanligt så fort han lagt sig, han låg i stället vaken,
såg framför sig hennes ansikte med de hätskt brinnande blå
ögonen och hörde om och om igen hennes ord. De var
uppriktiga. Förebråelsen var äkta. Hon hade menat just vad hon
sagt. Och han grubblade.
Nästa gång han träffade henne vände hon sig bara från
honom med förakt och vrede. Och dock kom hon sen för att
be honom om ursäkt. Hon lät antyda någonting om en man
som någon gång och någonstans — hon gav inga detaljer —
tagit ifrån henne själva livsviljan. Hon talade öppet men
osammanhängande och det enda han kunde fatta av det hela
var att den där händelsen, vilken den än hade varit, hade ägt
rum för flera år sen. Han fattade också att hon älskat
mannen.
Där var det återigen — kärleken. Det var den som ställde
till med allting. Den var värre än frost eller svält. Kvinnorna
var nog bra, trevliga att titta på och lätta att tycka om, men
så kom den där kärleken och den brände sönder dem ända in
i märgen och då blev de så oresonliga att man aldrig kunde
vara säker på vad de kunde hitta på härnäst. Den där Freda.
Hon var ett stiligt fruntimmer, välbyggd, vacker och långt ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
