Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer att träffa mig mer och ni lämnar skäl. Men hur ska jag
veta att det är dom verkliga skälen? Kanske ni bara inte vill
lära känna mig och inte vill säga det rent ut för att inte såra
mina känslor. Förstår ni inte? Jag är den siste som skulle vilja
tränga mig på där jag inte är önskvärd. Och om jag trodde
att ni inte hade någon lust alls att träffa mig mer, då skulle
jag sticka så förbannat fort att ni inte ens skulle se röken
efter mig.
Dede log mot honom när han talat men hon fortsatte att
tyst rida vidare. Och det leendet, tänkte han, det var det sötaste
och det mest underbara leende han någonsin sett. Det fanns en
skillnad mellan det leendet och varje annat leende hon
någonsin gett honom förut, försäkrade han sig själv. Det var leendet
hos den som kände honom en aning, hos en som just blivit
början till bekant med honom. Naturligtvis var hon inte
medveten om det, tänkte han nästa ögonblick. Det leendet måste
komma förr eller senare när två människor började umgås.
Vilken främling som helst, en affärsman, en kontorist, vem som
helst skulle efter ett par tillfälliga sammanträffanden visa
liknande tecken på vänskap. Det skedde, men i hennes fall gjorde
det starkare intryck på honom och dessutom var det ett så
sött och underbart leende. Ingen annan kvinna han känt hade
någonsin lett på det sättet, det var han övertygad om.
Det hade varit en lyckad dag. Ljusan Dag hade mött henne
på sidovägen från Berkeley och de hade haft många timmar
tillsammans. Det var först nu när dagen började lida mot sitt
slut och de närmade sig grinden vid avtagsvägen till Berkeley
som Ljusan Dag hade tagit upp den allvarliga frågan.
Hon började avge sitt svar på hans sista fråga och han
lyssnade med tacksamhet:
— Men anta, tänk om de orsaker jag har gett är de enda
skäl jag har? Att det inte är frågan om att jag inte vill lära
känna er?
— Då skulle jag driva på av hin håle själv, sa han
omgående. Därför, förstår ni, jag alltid har märkt att folk som
egentligen vill någonting lyssnar mycket bättre bara man väl
kommit igång. Men om ni hade haft den där andra orsaken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
