Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärde känna varandra och blev gifta. Dessutom var hela
situationen omöjlig. Hon kunde helt enkelt inte fortsätta. Den här
raden av undangömda träffar uppe i bergen måste bringas att
upphöra. Det skulle inte bli något annat möte. Och om han efter
att ha blivit nekad detta försökte uppvakta henne på kontoret
skulle hon vara tvungen att säga upp en mycket bra plats och
det skulle var slutet på det hela. Det var inte trevligt att tänka
på men hon hade inte funnit männen, speciellt männen i
staden vara vidare trevliga. Hon hade inte kunnat arbeta för sitt
levebröd under många år utan att förlora sina illusioner.
— Vi ska inte smyga eller gömma oss undan, förklarade
Ljusan Dag. Vi rider omkring hur öppet som helst och om
någon ser oss så får dom väl göra det. Om dom pratar, vad
gör det oss så länge våra samveten är rena. Säg bara ett ord
och Bob kommer att bära världens lyckligaste man på sin rygg.
Hon skakade på huvudet, höll in märren som var otålig och
ville ge sig iväg och som menande såg på de långa skuggorna.
— Det håller på att bli sent nu, skyndade Ljusan Dag
vidare, och vi har inte beslutat någonting. I varje fall kan vi
väl ta en enda söndag till, bara för att klara ut det hela.
— Vi har ju haft hela dagen på oss, sa hon. Ni vet ju
mycket väl att ni med nästa söndag menar många söndagar.
— Låt det bli många söndagar då, ropade han våghalsigt
under det att hon tänkte att hon aldrig hade sett honom se
snyggare ut.
— Säg bara ett enda ord, sa han. Bara ett. Nästa söndag vid
stenbrottet...
Hon drog åt sig tömmarna för att rida vidare.
— Godnatt, sa hon. Och ...
— Ja, viskade han med viss befallande ton.
— Ja, sa hon, hennes röst var dämpad men tydlig.
I samma ögonblick satte hon sin märr i kort galopp och gav
sig iväg utan att se sig om. Hon var helt upptagen av sina
egna känslor. Under det att hennes hjärna beslutit henne att
säga nej och hon hållit fast vid det beslutet ända till det sista
ögonblicket hade hennes läppar sagt ja. Det tycktes henne i
varje fall vara läpparna som sagt det. Hon hade inte tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
