Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 24 - Kapitel 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på vägen. Dede hörde Ljusan Dags fotsteg och hon drog
hastigt in andan. Han tog hennes hand i sin och just som han
pressade ner dörrvredet kände han hur hon tvekade. Då tog
han och la sin arm om henne, dörren slog upp och gemensamt
gick de in.
KAPITEL 25
Många människor som fötts och vuxit upp i städer har flytt
tillbaka till jorden och lyckats vinna en stor lycka. I sådana
fall har de kunnat lyckas bara genom en period av oerhörd
besvikelse. Men det var annorlunda med Dede och Ljusan Dag.
De var båda födda på landet och de kände dess nakna
enkelhet och hårdare sätt. De var som två människor vilka efter en
lång vandring bara har kommit hem igen. Det fanns mycket
mindre av det oväntade i deras umgänge med naturen därför
att den för dem hade all återseendets glädje. Det som kunde
verka eländigt och snuskigt för den som fått en granntyckt
uppfostran var för dem bara sunt och naturligt. Att bruka
jorden var för dem ingenting okänt eller oprövat. De gjorde
färre misstag. De kunde redan sitt arbete och det var dem blott
en glädje att återuppliva det bortglömda.
Och ännu en sak hade de lärt sig, det var enklare att nöja
sig med ett torrt stycke bröd för den som väl fått äta sig
propp-mätt vid köttgrytorna än för den som alltid blott fått nöja sig
med det torra brödet. Inte så att deras kost var ynklig. Utan
de fann en skarpare glädje och en djupare tillfredsställelse i
de små tingen. Ljusan Dag som hade spelat med i det största
och mest fantastiska av spel fann att det här på Sonomabergets
sluttningar fortfarande var samma gamla välkända satsning.
Människan måste fortfarande utföra arbete, bekämpa naturens
krafter, övervinna svårigheter. När han i liten skala
experimenterade med att föda upp duvor för marknaden upplevde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
