Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växte upp av sig själva och deras närvaro stred inte mot den
naturliga miljön. Mannen och kvinnan gjorde inga försök att
införa växter som inte hörde hemma där. Inte heller
beskyddade de dem mot deras fiender. Hästarna och fölen, korna och
kalvarna gick som de ville tvärs över dem och varje blomma
och varje ört fick ta sina egna chanser. Men dessa djur var
inte alltför farliga ty de var blott få och gården var stor. Å
andra sidan kunde Ljusan Dag ha låtit ta in ett helt dussin
hästar på bete och på det skulle han ha kunnat tjäna en och
en halv dollar per häst och månad. Men detta vägrade han
att göra ty ett så hårt betande skulle förstöra växtligheten.
Ferguson kom på besök för att delta i inflyttningsfesten när
de hade fått färdigt den stora öppna spisen av mursten.
Ljusan Dag hade ridit tvärs över dalen mer än en gång för att
höra sig för med honom och få råd om bygget och han var
den ende utomstående som fick vara närvarande vid den heliga
akten när den första elden flammade upp. Genom att riva ner
en skiljevägg hade Ljusan Dag gjort ett rum av två och detta
var det stora vardagsrummet där alla Dedes skatter befann sig.
Hennes böcker och tavlor, hennes fotografier och hennes piano,
den hukande Venus, glödpannan och alla dess glittrande
tillbehör. Redan fanns där fömtom hennes vilddjursfällar,
hjortskinn och prärievargskinn och en pumafäll från djur som
Ljusan Dag själv hade fällt. Han hade själv garvat skinnen, sakta
och mödosamt på pionjärfason.
Han gav tändstickan till Dede som strök eld på den och
tände brasan. Den torra manzanitaveden sprakade när lågorna
kastade sig upp och angrep de stora stockarna. Sen stack hon
sin arm under sin makes och stod i hans skydd under det att
alla tre blickade mot elden i andlös spänning. När Ferguson
gav sin dom gjorde han det med ett strålande ansikte och
handen utsträckt.
— Den har drag! Jesses vilket drag! ropade han.
Han skakade entusiastiskt Ljusan Dags hand och Ljusan Dag
skakade tillbaka med samma värme och böjde sig ner och
kysste Dede på munnen. De var lika överdådigt stolta över
att detta enkla verk lyckats dem som någonsin en stor här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
