Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på titelbladet af sin bok, reser nu upp hufvudet,
hennes lilla blomstrande ansigte antar ett uttryck
af oro, nästan fruktan, som icke minskas då hon
betraktar den gamla, hvars ansigte, alltid blekt och
förtorkadt, nu sjunkit ned emot bröstet, och genom
sömnen nästan fått utseende af ett liks. Denna tystnad,
denna enslighet behagar icke det arma barnet, hon
lägger sina små händer tillsammans med en ängslig
åtbörd och ser sig rädd omkring. Men i detsamma
hörs utanför fönstret det glada sorlet af flera
barnröster, och liksom löst ur sin paniska fruktan, smyger
hon sig på tå, med klarnadt ansigte fram till fönstret
och tittar ut.
Fyra eller fem små söndagsklädda, d. v. s. trasgranna,
barn ha stannat utanför; en af dem, en liten
gosse om sju år med rena och fina drag, men blek,
mager och spenslig, har sina ögon oaflåtligen fästade
på fönstret och hans nickande besvaras tyst och lifligt
af den lilla skönheten innanför. Slutligen drar han
fram ur fickan på sin blus en liten skarlakansröd trähäst
på en gräsgrön mark med trissor under och visar
henne. Öfverraskad och förbländad af denna syn, gör
den lilla flickan en oöfverlagd rörelse, pallen på
hvilken hon klifvit upp faller öfver ända, hon sjelf är
nära att göra detsamma och försvinner med ens för
sin lilla tillbedjares blickar.
"Min Gud hvad du larmar, Amalia lilla," sade
den gamla frun, som blifvit uppväckt af bullret och
nu långsamt och högtidligt återtog postillan och satte
de nedsjunkna glasögonen till rätta.
"Ack, mormor!" utropade lilla Amalia, förtjust att
se gumman vaken; "får jag inte gå ut på gården litet?
Jag har icke varit ute i dag ... det är så vackert
väder."
"Åh jo, solen är icke nedgången än ... det kan
icke vara så kallt ... du må vara ute en halftimme ...
ring på Lovisa, så får hon kläda på dig," svarade
den gamla eftertänksamt, liksom hon hade fattat ett
vigtigt beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
