Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullmånen lyser, och vandra omkring ... Tänk om det
vore någon, som ligger begrafven här!"
"Men här är ju ingen kyrkogård," invände lilla
Amalia, under det hon makade sig närmare intill
gossen.
"Nej, det är sannt, men ändå ska jag säga dig
att jag tror, att någon död går här på gården om
nätterna. Moster sa’ att det var er hvita katt, som
jag såg i går qväll, men jag vet väl att det inte var
någon katt."
"Hvad var det då?" hviskade Amalia, nyfiken och rysande.
"Jo, i natt då det var alldeles mörkt så kom jag
att gå upp och se åt fönstret med detsamma, och då
såg jag ett hvitt spöke, som kom ifrån vagnboden här
och gick tvärs öfver gården till hörnet derborta. Det
flög så lätt och fort och rörde knapt vid marken och
försvann rakt i väggen. Men moster ville inte tro mig
och sa’ att jag drömt, när jag talte om det i morse."
"Alfred, söta Alfred, se derinne i vagnboden!"
hviskade Amalia, andlös af rädsla. "Det rör sig under
det hvita täcket der ... Ser du hur det lyfter och
sänker sig?"
Alfreds ögon följde riktningen af hennes blick,
och antingen någon lefvande varelse verkligen låg i
en af de gamla vagnarne under mattan, som betäckte
den, eller draget ifrån någon sönderslagen ruta satte
tyget i rörelse, eller inbillningen ensam åstadkom den,
nog af, Alfred tyckte sig äfven se detsamma genom
de dammiga fönsterrutorna.
I de båda barnens inbillning, förut uppskrämd
genom den berättelse de åhört och minnet af sagan
om de döda, som "moster" omtalt, kunde det blott
vara ett spöke, som nu gömde sig i den gamla boden,
hvilken aldrig varit upplåst på flere år och dit aldrig
någon gick.
I detsamma hördes Lovisas röst, som ropade lilla
Amalia. Men liksom förstenade af rädsla, hade de
båda barnen ovilkorligt omslutit hvarandra och,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
