Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sättas i ordning! Ingen menniska vill bo der, sådana
de nu äro; de ha icke varit bebodda på fyrtio år ...
jag står icke ut med ett sådant bråk och oro ..."
"Det var i alla fall besynnerligt att dörren
öppnades, liksom genom ett starkt drag ... om möjligen
dörren till den gamla trappan skulle gått upp? ...
men det är omöjligt, reglarne äro så starka innanför
... det har till och med samlat sig grus och jord
utanför porten åt gården, ty den har icke varit öppnad
på många herrans år ... Om jag skulle gå ut och
se efter likväl? ... jag kunde då med detsamma ta in
lite mera lappar; jag kan icke sofva nu på flera
timmar, och lapparne äro slut ... Kanhända också att
det var katten som kommit in, och som nu går och
smutsar ned mina sängkläder och sidentäckena, som
äro så dyrbara och som Amalia en gång skall ha ..."
Fullkomligt lugnad genom denna sista förmodan,
steg gumman upp, tände en vaxstapel af silfver, som
stod på nattduksbordet vid sängen, och gick med osäkra
och af ålder och gikt darrande ben åt dörren, under
det hon halfhögt fortfor: "Visst kunde jag ringa på
Lovisa och låta henne gå ... jag tror visst att hon är
ärlig ... men ändå ... man bör aldrig sätta tjänstfolket
i frestelse ... der ligger så mycket smått i skåpet, som
jag kanske icke skulle sakna ... en sådan bit är så
lätt att stoppa på sig."
Hon öppnade dörren, och skyddande ljuslågan med
handen, framskred hon långsamt genom en temligen
lång gång, som ledde till en dörr, hvilken hon ämnade
upplåsa med en af de blanka och nötta nycklarne på
den stora nyckelknippa hon medtagit. Men till sin
förvåning fann hon dörren redan upplåst och stående
på glänt. Mer förvånad än oroad häröfver, trädde
hon in i ett stort tomt rum, der den svaga lågan af
hennes ljus blott spred en liten upplyst ring omkring
henne, och hvars tomhet kom ljudet af hennes steg
att återljuda, och fraset af hennes klädning, som
släpade mot golfvet, att låta doft och spöklikt. Hvem
som i detta ögonblick sett denna lutande, mumielika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
