Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eldgaffeln der i vrån, så skola vi söka att lyfta upp den
här lösa plankan ... ty jag är nu fullt säker, att den
går ganska lätt upp."
"Men, kära Thea, skola vi icke vänta till i morgon?
Jag tror, jag skulle dö, om ..."
"Ack, skynda dig nu!" afbröt Thea ifrigt.
Lottas i hög grad väckta nyfikenhet var till det
minsta lika stor som hennes vidskepliga rädsla, och,
ehuru motvilligt, räckte hon likväl Thea den begärda
eldgaffeln, som nu af de båda qvinnorna användes som
bräckjern i golfspringan.
"Ser du, Lotta, att den kan lyftas upp, der finns
ingen enda spik uti den!" sade Thea, helt röd af
ansträngning, då plankan verkligen utan särdeles svårighet
kunde rubbas.
Snart hade de med förenade krafter fått den lös,
allt under den lilla hundens tydligt visade intresse för
saken, och nu sköts den undan och lät de nyfikna och
darrande qvinnorna se ett mörkt hål, som tydligen var
djupare, an om golfvet endast hvilat på vanlig fyllning.
Den modiga Thea tvekade litet, innan hon vågade
lysa ned i djupet, och Lotta hade blifvit alldeles redlös
af återvaknad rädsla för det mystiska gömställe de
här upptäckt.
"Låt oss gå härifrån, Thea!" bad hon ångestfullt
och retirerade långsamt och baklänges till dörren. "Lys
icke dit ned! Ni skall ångra er ..."
Men Thea var af dessa trotsiga naturer, som i
sin egen ofrivilliga svaghet eller fruktan se blott en
eggelse till motstånd, och Lottas ord besegrade, i stället
att öka, hennes ögonblickliga rysning.
Hon såg på hunden, som uppmärksamt tittade ned
i hålet, med de långa krusiga öronen, hängande öfver
kanten, men utan lust, som det tycktes, att söka komma
ned, och då hans matmor nu närmade sig, drog han
sig i stället tillbaka till henne.
"Sådan gemen fuktig och förskämd luft det stiger
upp!" sade Thea, hastigt öfvervinnande sin tvekan,
och höll ljuset ned till öppningen. "Lotta! Här finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
