Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåfängt sökt den gamla Kutting, den besynnerliga
upptäckten under sängkammargolfvet samt hennes egna
och hennes matmors gissningar derom.
Theas förhoppningar att kunna hålla saken tyst
voro således redan i början gäckade, och inom en timme
derefter visste således hela grannskapet deromkring,
att man under golfvet i den försvunne hökarens rum
återfunnit icke allenast honom sjelf, utan äfven alla
hans penningar.
Och så förhöll det sig också verkligen. Man fann
nedanför den lilla fuktiga, halfmurkna trappan, som
Thea qvällen förut upptäckt, en källare eller rättare
ett hål i jorden och dernere liggande på knä vid en
stor jernbeslagen kista den stackars gubbens skelett,
ännu kringsvept af de murkna, af klibbig fukt
sammanhållna trasorna af hans gamla nattrock.
Kistans tunga lock låg nedfallet öfver hans hufvud
som en guillotine och hade troligen förorsakat
hans död. Ljusstaken, som han förmodligen släppt vid
fallet, låg ännu qvar bredvid honom, men ljuset så väl
som hans egen lekamen hade tydligen blifvit råttornas
rof. Det återstod nu icke mera än hans benrangel att
begrafva.
Den mögliga kistan innehöll icke endast smutsiga
och hopklibbade gamla sedlar i tusental, utan äfven
värdepapper till ett betydligt belopp och dessutom guld
och silfver och förklarade tillräckligt den gamla girigbukens
dervaro.
Hans besynnerliga vana att alltid tända ljus, äfven
midt i sommaren, en stund sedan Lotta trodde honom
insomnad, äfvensom att sängen icke fick skjutas intill
väggen, hade nu erhållit sin förklaring. Han hade tydligen
hvarje qväll gått ned för att inventera sina samlade
skatter och öfvertyga sig, att de voro i säkerhet, och,
af fruktan för något oförmodadt besök i sitt rum under
tiden, alltid lagt brädet tillbaka öfver öppningen, medan
han dröjde dernere, en sak, som också bevarade hans
hemlighet så väl, att man först efter tre år återfann
hans ben och penningar. Troligen skulle denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
