Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRAM I SKOGEN.
257
åt det tysta vattnets dyiga djup, det varit honom en
tung börda, hvarifrån han nu kände sig befriad.
Med raska steg vände han sedan tillbaka igen,
klättrade upp för berget ett stycke, men återvände icke
till hålan, utan fasthållande sig i grenar och buskar
på sluttningen, fortsatte han vägen till höger ifrån mig
sa långt jag kunde se honom. Snart försvann han
likväl i den tjocka skogen, skymd af dess stubbar och
grenar.
Jag låg ännu en stund orörlig. Det föreföll mig
som om jag hade drömt. Det vissa ar att denna hän-
delse, som jag alls inte kunde förklara på något enkelt
och naturligt sätt i den sinnesstämning, hvari jag då
befann mig, gjorde ett besynnerligt intryck på mig,
och jag kände icke den ringaste böjelse, att söka få
reda på, hvarken hvad den stackars gossen, med sa
omisskännelig ångest gömt, eller hur den der remnan
uppe i berget kunde se ut på närmare håll.
Jag vet knappt någonting mera obehagligt an att
mot sin vilja af slumpen göras till vittne af saker,
som man alls inte vill hafva att göra med; eller åhöra
förtroenden, som icke varit ämnade för ens öron, eller
af en tvetydig beskaffenhet. Nu föll mig visst icke in,
att hvad jag åsett var af någon brottslig art, men
den ängsliga rädsla gossen visat, och den öfvertygelse,
han tycktes hafva egt, att ingen mensklig varelse sett
honom, ingåfvo mig den naturliga känslan att också
aldrig förråda hans kanske mycket oskyldiga hemlighet.
Men i ensamhet och utan yttre förströelser, verkar
redan den obetydligaste händelse, som afbryter den
dagliga enformigheten, på ens inbillning, och den vackra
gossens hemlighetsfulla uppförande ville icke lemna
mina tankar, förrän det upprepade "Ppo! Poo!" som
genljudade i skogen och nådde mina oron, afbröt mina
funderingar.
Jag besvarade ropen, och en stund derefter syntes
min beskedliga skogvaktare, som, misstänkande att jag
gatt vilse i en trakt der jag inte förr varit, gått ut
att söka mig. Vi hade ännu en dryg half mil fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
