Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastade sig vig som en tiger, framför den oförberedde
vandraren och stälde sig i vägen för honom.
Jag hade rest mig upp till hälften, viss att ingendera
af de båda männen framför mig skulle märka
min närvaro.
Harold studsade, tog ett steg tillbaka och stannade
orörlig, bevakad af den andres brinnande, hatfulla
blickar, hvilka han återgaf med en blandning af
förvåning och medlidande, men utan ett drag af oro
eller förskräckelse.
"Jag har skrifvit till er två gånger; jag har talt
vid er och påmint er hvad ni sade om natten för två
år sedan, då jag samtyckte att lemna henne åt er ...
det var nöden som dref mig dertill. Jag har hotat
er att med våld återtaga mitt barn, men ni tror väl
att en förrymd lifstidsfånge ingenting förmår! För sista
gången frågar jag er derför, vill ni låta henne följa
mig eller ej?"
Stora Jan hade brådskande, med hes och rosslig
röst uttalat dessa ord, under det hans ena stora knutna
näfve hängde ned längs sidan, och den andra var
instucken under tröjan på ett misstänkt sätt.
"Hör på, Kyller," svarade Harold lugnt, med
denna milda och klangfulla röst, som jag förr anmärkt,
"släpp knifven, som ni håller under tröjan, ni skall ändå
icke komma att begagna den, och hör hvad jag säger.
Ni minns nog sjelf den der natten, ni hade slagit
fångföraren nästan till döds, skrämt skjutsgossen sanslös
och ämnade fly med er dotter, som ni kallade henne;
men då jag kom till er, var ni sjelf nära medvetslös
af det slag ni fått, då ni med edra fängslade ben i
mörkret skulle hoppa öfver de branta klipporna i skogen.
Gerdas klagan och er egen belägenhet rörde mig,
jag hjelpte er sjelf och tog barnet med mig."
"Ja, men ni lofvade och svor att ge mig henne
åter, då jag fordrade det," afbröt Stora Jan häftigt.
"Jag lofvade, det är sannt, att låta henne återvända
till er; men ni glömmer vilkoret derför, och
det var att hon sjelf skulle vilja komma till er. Tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
