Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni att jag så illa skulle hafva användt dessa tvenne
år till hennes uppfostran, att hon sjelfvilligt skulle
kasta sig tillbaka i den afgrund, hvarifrån jag ryckt
henne?"
"Ack, ni eländige förrädare, är det så ni tänker
krångla bort ert löfte?" sade Kyller hväsande. "För
sista gången, vill ni lemna henne åt mig eller ej?"
"Aldrig! Jag kunde lika gerna döda henne."
Harold hade icke ännu uttalat det sista ordet,
innan Stora Jans knif blixtrade öfver hans hufvud och
skulle sjunkit i hans bröst, om han icke hastigt hade
kastat sig åt sidan, men i nästa ögonblick gripen och
fasthållen af Kyllers jättelika näfve.
Min första instinktlika rörelse var att skynda fram,
men i nästa ögonblick påminde jag mig de prof af en
alldeles öfvernaturlig styrka jag sett Harold utveckla,
och viss att han med en enda stöt skulle kasta sin
kolossale angripare till marken, hejdade jag mig ett
ögonblick.
Till min förvåning syntes denna ovanliga kraft
nu vara alldeles försvunnen. Harold svigtade genast
för den andres tag och segnade maktlös och bleknande
ned framför den ursinnige mannen, parerande endast
med sin promenadkäpp det hugg, som den andre måttade
åt honom.
Min hotande röst och bösspipan, som var honom
på tio steg nära, hejdade emellertid hastigt den
upplyftade armen, och då i samma ögonblick skogvaktarens
ljudeliga "Po-oh" hördes helt nära, släppte den
öfverraskade förbrytaren sitt tag, kastade ännu en
ursinnig och hotande blick på sin fiende, tog ett skutt
in ibland buskarne och försvann.
Jag ämnade förfölja honom och ropade åt skogvaktaren
att hjelpa mig, men Harolds röst återhöll
mig, och ihågkommande mitt styfva ben och Kjellmans
ringa mod och styrka, insåg jag äfven fruktlösheten deraf.
"Det ser ut som ni hade räddat mitt lif, min herre,"
sade Harold, som blek och med ett utseende af matthet
stödde sig emot en trädstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
