Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
SKYMNINGSPRAT.
"Ja, jag blef sa rädd att jag kastade mig ned på
marken och höll händerna för ansigtet, att börja med,
och jag vet icke huru länge det dröjde, men det var
en god stund innan jag tordes titta ned. Det hördes
icke ett ljud och jag trodde att Sara var död och icke
såg jag till henne heller der nere. Jag stod och grät
och visste icke hvad jag skulle göra, men slutligen kröp
jag utför der borta, der vi förut brukat gå ned, för
att söka efter henne, men när jag kom ned till botten sa
fanns hon ingenstädes. Jag sprang omkring öfver allt,
men det började redan skymma på och jag tänkte att
hon kunnat falla i något vattenhål, för det stod stora
polar med vatten på botten; men rätt som jag stod
der "och tänkte på att jag .aldrig tordes gå hem utan
Sara, sa hörde jag henne ropa på mig; det lät som
om hon varit uppe öfver hufvudet på mig, och när jag
såg upp, sa ser jag hennes ansigte skymta fram i hålan
der uppe och det andra hvita ansigtet, som vi sett
förut, alldeles bredvid hennes. Först sa blef jag rädd,
men när Sara nickade och vinkade åt mig, sa klättrade
jag dit upp och såg då att den der bleka mannen höll
vhenne i famnen och Sara hade lagt sina armar om
hans hals . .."
"Ja, jag tyckte sa mycket om honom," inföll Sara,
liksom ursäktande.
Erik svarade ingenting, han vande sig bort lik-
som for att dölja för barnen det fuktiga skimret i sina
ögon och hostade förlägen, under det Daniel återtog:
"Och det var han som tagit emot Sara när hon
rullade utför branten, sa att hon aldrig kom ned till
botten; men nu sa satt hon här och var alldeles ras^
och hade icke fått sa mycket som en blånad en gång.
Men den bleka mannen bara såg på oss sa underligt
och svarade ingenting när vi talte till honom; men ,
han var icke ond på oss, utan tvärtom, han strök oss
på kinderna med sina magra och hvita händer och det,
såg ut som om han gråtit, fast inga tårar rullade ned
på hans insjunkna kinder, och ifrån den stunden sa :
hålla vi af honom sa mycket och han håller också a¥ ’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
