Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
SKYMNI3STGSPBAT.
sina känslor luft och lif; de födas för att dö inom
honom; sällsamt nog tycks han liksom blygas öfver
hvarje sin själs rörelser och anse för opassande hvarje
bevis på känsla och lif, liksom hans anseende stode
på spel, om han ett ögonblick upphörde att likna ett
beläte af trä.
"Göd afton, Anna/* sade mannen, som icke var någon
annan an den dystra stigaren vid grufvan, helt kallt,
i det han nickande åt hustrun gick förbi henne in
i stugan.
Anna tycktes icke vänta eller pretendera någon
ömmare helsning och upptagande sin stickning ifrån
trappan följde hon efter.
"Du kommer sa sent, det ar ju nästan mörkt,
hvar har du varit?" frågade hon, under det hon lade
mera ris på elden och blåste derpå.
Matts svarade ingenting, han hade tungt satt sig
ned på träbänken vid bordet, kastat den buckliga, bred-
brättade hatten ifrån sig och stödjande armbagarne
emot bordet, lät han hufvudet nedsjunka i händerna
med ett utseende af trötthet eller djup modlöshet.
I hans magra och bleka, ehuru ännu unga ansigte
såg man i detta ögonblick med visshet spåren af något
stort själs- eller kroppslidande, hvaråt han nu i sitt
tysta och fridlysta hem syntes med ett slags dof och
matt likgiltighet öfverlemna sig.
Några minuter förgingo under tystnad. Anna, som
sysslade vid Spiseln, kastade då och då en om och for-
skande blick bort till den orörlige mannen, men sade
icke ett ord och endast sprakandet af det kådiga, brin-
nande riset, som nu klart och flammande upplyste hela
stugan, afbröt ljudlösheten derinne.
Hastigt hördes ett oredigt buller utanför, röster, ’
som pratade om hvarandra, och steg på trappan.
Matts hoppade till på bänken, reste upp hufvudet
och lyssnade; i hans bleka ansigte hade blodet upp-
stigit sa häftigt att sjelfva ögonen syntes rödsprängda,
och han stirrade emot dörren med sa mycken förfaraij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
