Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handen innanför hans skjorta, som var grof, men temligen
snygg, och framdrog ett starkt snöre, vid hvilket
var fäst en medaljong af guld.
Reginas tvekan och sista tvifvel voro vid åsynen
af den öppnade medaljongen, som innehöll hennes eget
porträtt, nu fullkomligt försvunna och med ett halfqväfdt
rop nedföll hon afsvimmad bredvid sin olycklige,
återfunne man.
Man förde henne tillbaka till vagnen, och häradshöfdingen
skyndade emot den just i detta ögonblick
ankommande doktorn.
"Han är icke död, och jag ser ingen yttre skada;
en mycket stark kontusion har troligen beröfvat honom
medvetandet och kan möjligen lemna svåra följder för
hans förstånd," sade doktorn, till svar på häradshöfdingens
frågor, sedan han noga undersökt den känslolöse.
Man hade anskaffat bårar för att föra de sårade
till lazarettet; den ännu afsvimmade Matts ledsagades
af sina anhöriga, och doktorn, tillsammans med
häradshöfdingen, följde den andra båren, på hvilken Hugo
blifvit lagd, till landshöfdingens hus.
Bland det församlade folket stod äfven Lotta och
Kryck-Jakob. Den förras stela och stirrande blickar
hade oafvändt varit fästa på Matts liflösa ansigte, utan
att hon likväl gjort något försök att närma sig den
grupp som omgaf honom, och först då han bortfördes
och hon icke längre kunde se honom, vände hon sig
om med en tung och dof suck, och lade handen på
Jakobs axel, liksom hon behöft ett stöd för att hålla
sig uppe.
"Nåväl, Lotta, jag går nu till länsman, som jag
lofvat dig?" sade Jakob frågande.
"Nej, vår öfverenskommelse är upphäfd. Jag har
dröjt för länge. Matts har nu varit nere i grufvan
och hemtat den resande, som väntat på hans lif i tio
år," sade Lotta stelt och tonlöst, i det hon långsamt
aflägsnade sig åt landsvägen till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
