Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Jättegrytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera vid Märta om denna sak eller lät henne ana mitt besök vid den förmenta trollkitteln.
På söndagsmorgonen var det likväl omöjligt att icke genast, vid hennes inträde i rummet med mina glänsande, nyborstade stöflar, märka hennes glada och triumferande utseende.
"Nå, Märta, hvad har händt, du ser så belåten ut?" sade jag, som ännu stod i skjortärmarne och kammade mitt hår.
"Jag må väl det. Lars har i dag gått med trädgårdsmästaren för att taga ut lysning för oss," sade hon, glad att få gifva luft åt sin tillfredsställelse och förtjusning.
"Nå, jag gratulerar dig. Trollet vid jättegrytan har då värdigats mottaga offret af dina vackra örringar och skänka dig åter din fästman," sade jag spefullt.
"Ja, herrn må gerna skratta, det qvittar mig lika nu, när Lars håller mig kär igen," sade Märta, som var alltför lycklig för att kunna bli ond.
Jag hade längesedan glömt det hastiga och ofrivilliga intryck, som offren i jättegrytan gjort på mig, och var allt för lättsinnig och tanklös för att blifva rörd öfver den tillgifvenhet och sällhet, som röjdes i den stackars flickans ord; lusten att öfverbevisa henne om löjligheten af hennes inbillning och att spela öfverlägsen kom mig att hastigt framdraga de uppfiskade örringarne, under det jag med ett mycket triumferande leende sade:
"Och du tror verkligen ännu, att det är örhängena och silkesduken, som förmått Lars att gifta sig med dig?"
"Ja, hvad skulle det annars vara? Jag har alltsedan icke sagt ett enda ord åt honom, utan bara tåligt väntat, att hans sinne skulle vända sig till mig igen, som Maja befalde mig att göra, och så har det också gått," sade hon oskyldigt och aldrig anande, att troligen just hennes tystnad och ödmjukhet verkat, hvad hennes tårar och förebråelser förut icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
