Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lifvets poesi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFVETS POESI.
"Jag håller alls ingen monolog, utan jag säger hvad jag alltid sagt, att den som ’agalös lefver, han ärelös dör’, det ar icke godt att göra folk af den, som fått allt möjligt sjelfsvåld."
"Men om Javem talar då Brita?"
"Kors, hvem skulle jag tala om, om icke Karina? Det barnet förargar val döden på mig. Prun säger ständigt och jemnt: ’Brita, du skall låta flickan hjelpa dig i hushållet, det ar ditt fel, att hon ar sa okunnig, hon får ju aldrig vara med.’ Jo, hur går det nu? Om jag ber henne göra en sak, sa har jag endast dubbelt besvär; antingen gör hon det bakvändt, eller glömmer hon det alldeles. :Nu har hon då högtidligt lofvat och åtagit sig att hacka socker, eftersom det ar ett snyggt göromål, som hon säger, och hon dessutom tycker mycket om socker, men hvad händer? Jo, att aldrig något socker finns i ordning, och då jag i Ögonblicket, när det behöfs liksom nu, tar knif och hammare för att göra det sjelf, då först vid bullret af de första huggen, som genljuda genom huset, då vakna hennes minne och samvete, och hon kommer flygande som en slaghök för att rycka ifrån mig alltsammans, och jag vill fråga, .om det ar roligt."
"Och jag vill svara, att det ar din pligt att lata mitt samvete tala, sedan du väckt det med dina hammarslag," utropade storskrattande Karina, hvilken hastigt kröp fram bakom skåpet, kastade sig i den vreda och öfverraskade hushållerskans armar, och kysste henne under den mest hejdlösa munterhet, i det hon ryckte till sig sockertoppen, som denna höll, sprang in i koket och lemnade Brita qvar, hvilken, ruskande på hufvudet, tog emot fisken, som jag lemnade henne, och mumlade, vädjande till mig med en beklagansvärd min: "Ni ser det nu. Hvad skall jag göra med henne?"
Jag stod sjelf en smula förvånad, ty den vilda, bullersamma yrhätta, jag nu sett framför mig, var verkligen en slående kontrast till den passionerade, allvarsamma* qvinna jag nyss med förundran, och ett slags vördnad, sett på berget i skogen, med utseende och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
