Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Hastfordska vapnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Men jag reser icke nu på länge. Se så, min älskade, låt oss glömma allt det der och vara lyckliga i det närvarande."
"Ah, nu slår klockan tolf. Jag vågar icke dröja längre, och himlen mulnar allt mera. Kom, Hugo!" sade Elina oroligt och reste sig upp.
De båda älskande gingo långsamt utför vallen och försvunno i mörkret på vägen åt staden; men bakom buskarne, der de suttit, smög sig en figur fram, som länge följde dem med ögonen och mumlade halfhögt och hotande, under det den tyst och hastigt skyndade efter:
"Aha, herr baron, är det på detta sätt ni tillbringar edra aftnar? Det anade mig just, att ni icke skulle låta förlofningsringen genera er. Men vänta! Jag skulle illa sköta mina kort, om jag icke snart gjorde slut på ert falska spel."
Den, som uttalade dessa ord, sväfvade i detsamma tyst och hastigt förbi de båda unga på vägen, vek af inåt en bakgata och försvann snart i skuggan af husen.
En stund derefter tryckte Hugo sin älskarinnas arm emot sitt hjerta och en kyss på hennes panna och såg henne gå in genom porten till det hus, der hon bodde, och efter ännu tio minuter stod han vid sitt eget hem, ett litet gult trähus, der han fann ljus i fönstren på nedra botten och Balduin ännu uppe.
Icke utan en viss liten förargelse häröfver öppnade han dörren och befann sig i ett mycket lågt, men temligen stort och tarfligt möbleradt rum.
Framför ett skrifbord vid ena fönstret, der luckorna voro förskjutna, satt Balduin med armbågarne på bordet och hufvudet lutadt i händerna.
Den gamle kammartjenaren var nu femtiofem år, hans hår var nästan grått, och den min af oro, bekymmer och förskräckelse, som qvällen före hans husbondes död syntes på hans ansigte, fanns der ännu; detta uttryck tycktes alltsedan icke någonsin hafva vikit derifrån, och under de femton år, som sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
