Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjetraditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
JERNRINGEN.
rädsla för grafstället. Yi hade alla tre hört af tjenst-
folket orediga och .dunkla berättelser om spökerier
deromkring, som stodo i sammanhang med någon gammal
historia, hvilken ingen mer än Börje riktigt kände;
man pratade likväl derom ibland om qvällarna vid
eldskenet i det stora köket, när domestikerna voro
samlade, och vid minnet häraf nekade Cecilia alldeles
att gå dit, och då Kunigunda var envis, sprang hon
sin väg och gick hem.
"Jag skulle gerna gjort detsamma, men jag var
van att lyda, och då fröken Kunigunda tog mig i
armen och skyndade efter Börje, så måste jag följa
med; dessutom lugnade det mig, att det ännu var
ljus dager.
"Yi upphunno snart gubben, och Kunigunda sade
honom med sin vanliga befallande och hårda ton, att
hon ville en gång gå ned och se sin familjs grafvar
och att han skulle visa henne dem.
"Börje satte sig deremot, han fruktade, att grefvin-
nan skulle ogilla frökens önskan, men Kunigunda blef
af motståndet så mycket ifrigare, och så kommo vi
alla tre till inhägnaden, hvars jerngrind Börje öppnade.
"Jag minns detta så väl; det var en vacker efter-
middag på hösten just i solnedgången, och då bären
på en gammal rönn, som böjde sig krokig och marig
öfver gallret, lyste så eldröda i q väll solen, tog Kuni-
gunda en klase deraf och stack in under skärpet på
sin svarta sammetsrock, då hon gick förbi.
"Könnbär äro väl just icke vackra i sig sjelfva,
men jag vet icke, huru det kom till, de lyste nu så
grannt, som om det varit ett stort glödande eldkol,
hon burit på bröstet, och glansen deraf gjorde hennes
kinder och läppar ännu rödare.
"Börje, som icke kunde hindra henne att följa
med, tände sin lykta, satte nyckeln i porten till grafven,
vred om den med temligen stor ansträngning, och vi
sågo de första stegen af en bred stentrappa.
"Den fuktiga och kalla luften, som slog emot
oss, återväckte emellertid min motvilja att gå ned;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
