Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den förseglade asken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 JEKNIUNGEK.
jag sade dem, att troligen endast nattvaket och trött-
heten efter balen voro orsaken dertill."
"Hvad du är förståndig och snäll, Helena! Tack
för dina omsorger/1 sade Ingrid rörd, lutade sig ned
och kysste henne på finnan.
Kammarjungfrun spratt till, som om hennes mat-
mors fina läppar varit ett glödgadt jern, vände sig
bort och sade stammande:
"Fröken är alltför god. Jag är bara en fattig
tjenstflicka ... Jag förtjenar icke ..."
"Du förtjenar min tacksamhet, och allt sedan du
kom hit, har jag på ett så besynnerligt sätt kännt mig
dragen till dig, Helena. Jag skulle så geraa vilja, a,tt
du älskade mig som en syster. Du är fattig, som du
säger, det tror jag nog, men du är i förstånd, bildning
och hjertats godhet min like. Du har kanhända af en
falsk blygsel öfver din ställning sökt att dölja detta,
men det röjes likväl beständigt mot din vilja, och det
beror af dig sjelf att bli min vän i stället för min
tjenarinna. Ser du," fortfor Ingrid vekt, då Helena
teg och ännu alltjemt knäböjd dolde ansigtet i vecken
af hennes klädning, "då du kom hit, hade jag ännu
icke haft någon jemnårig eller förtrolig vän bredvid IP
mig, jag längtade att få älska någon och jag anade,
att du haft sorger och motgångar och liksom jag kände
dig ensam i verlden. Det finnes likväl en sorg, ett
förfärligt qval, som du säkert icke erfarit, det att hafva
förlorat sig sjelf, sin tro, sin tillit, sin egen existens^
att endast ega valet mellan tvenne afgrunder och finna
ingen annan visshet än den, att man kan undgå den
ena blott för att falla i den andra; veta, att man sjelf’
under en obegriplig yrsel, en dämonisk villa, har grä$u
sin egen graf och att allt hvad som återstår är ^tt
tyst och modigt försvinna deri.u
Ingrid hade talat stilla och sorgset, men med e#
fasthet, som gåfvo hennes ord något högtidligt, och d&
hon tystnade, sprang Helena upp med en passionerad
rörelse, sträckte sina sammanknäppta händer emot henne
och utropade vildt och ångestfullt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
