Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarför följer icke dödens frigörelse på andens
himmelsfärd?
"Ännu hör jag ljudet af hans röst, hans ömma
hviskningar, hans löften och förhoppningar, känner
hans kyssar på mina läppar, hans varma tårar på min
hand. Ack, dessa torra blåbleka läppar, denna
benrangelshand, förvissnad, spöklik, snart förvandlad till
mull liksom hans egen falska skepnad är det, denna
ungdomliga tjusande gestalt, som speglade sig i mina
ögon, dess stoft är redan bortblåst af vinden, liksom
orden från hans förrädiska läppar, men kärleken i mitt
bröst är qvar, dess låga brinner ännu klarare än då,
dess eldtungor stiga allt högre, det är på dess flammor
min ande höjer sig till Gud."
Åter reste sig qvinnan upp, eldad af en
hänförelse, som gjorde henne förfärande och sublim, och
åter sjönk hon vanmäktig tillsammans som en förbränd
veke, hvars låga slocknat.
De hårda, skrällande slagen af det gamla vägguret,
som slog två, väckte henne efter ett par minuter,
hon reste hufvudet med ansträngning, åter började
denna hemska strid mellan kropp och ande, och hennes
utseende liknade så fullkomligt ett liks, att den gamle
presten våndades på sin stol, såsom plågad och
beherrskad af maran.
"Jag liknade Eva, utstött ur paradiset," började
hon på nytt. "Percy var rest, och hvarje dag syntes
mig lång och ödslig som det strandlösa hafvet, utan
annan fröjd än minnet och hoppet om hans trohet;
men både minnet och hoppet äro trofasta vänner i
ungdomen, de stå då ständigt vid vår sida färdiga att
borttorka hvarje tår på vår kind.
"Allt hvad Percy sagt denna sista lyckliga afton
återkallade jag noggrannt i mitt minne.
"Han kunde aldrig hoppas, att hans farmor lemnade
sitt bifall till vårt giftermål, hon ändrade aldrig sitt
en gång uttalade ord, och inga böner kunde beveka
henne; vi måste vänta med tålamod, och om efter fem
år ingen förändring inträffat, skulle vi gifta oss, trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
