Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rädd för sig sjelf, då man en qväll går öfver det
ödsliga torget med dess aktningsvärda hotell, hvars
uppkomst och ändamål man knappt kan förklara i denna
ödemark – förbi dessa förfrusna petatisåkrar, och
dessa trädgårdstäppor, misslyckade försök att af den
karga och stela naturen, den eviga frosten, händelsevis
tillnarra sig några gräslöksstrån, en kålrot eller en
rofva.
Ensligheten i de djupa gröna ådalarna långt in i
skogen, mellan fjellens snömassor eller de skyhöga
furarnas dunkel, vid forssens dån och klippornas branter
och bråddjup, är storartad, romantisk och ofta
hänförande, men ensligheten på denna långsträckta hed,
der enbuskarna och de små martallarna ruskas och
svarfvas af stormen, och der berghällarnas färg och
hårdhet tycktes hafva meddelat sig åt den magra
jorden der emellan, är hemsk och nedslående.
Åtminstone tycktes detta vara det rådande intrycket
hos den unga qvinnan, som qvällen förut gjort en så
egendomlig toilett i Olhojas pörte, då hon nu tjugutvå
timmar derefter, helt ensam med dröjande och rädda
steg, vandrade öfver det lilla nyss uppgräfda åkerfältet
omkring stadens cellfängelse, som ligger vesterut
derifrån, och tog samma väg tillbaka uppåt småskogen,
hvarifrån hon qvällen förut kommit, med Daria.
Undvikande staden, hade hon gått förbi det gamla
kronohäktet, som ensligt och ruskigt ligger ännu mera
vestligt mellan kyrkvägen och cellfängelset, och hon stannade
nu villrådig ett par minuter och såg sig oroligt
omkring, liksom hon fruktat att vara bemärkt, innan
hon hastigt vek af åt norr och skyndade ned åt elfstranden.
Här kunde hon icke komma vilse och allt som
hon gick framåt, ständigt följande detta rättesnöre,
lugnades hennes oro; det nervösa och smärtsamma
draget kring hennes läppar försvann, och i hennes
rena och ännu barnsliga ansigte afspeglade sig ömsom
en djup och undergifven sorg – en smärta, som
hunnit sin gräns och icke har något i verlden att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
