Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Penningar och Hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
MODERNA TYPER.
"Jb bevars, det är Emma Rankenskölds kusin;
han är löjtnant och heter Bernhard Käfklo.
Ett svagt rop undslapp Herminas läppar, hon blek-
nade och reste sig häftigt upp från stolen.
"Hvad var det, Hermina! Brände du dig på ljus-
biten? Ack du min Gud, se nu är den slut, nu få vi
lägga oss i mörkret," sade Kosa, som ängsligt sökte
att uppresa den sista återstoden af veken, hvilken fallit
ned emot bordet och ännu brann i en liten ring af
smält stearin.
Hermina hade emellertid vän dt sig om, hon tryckte
händerna emot hjertat, som svalde af förödmjukelse
och bitterhet vid den oförberedda upptäckten, att den,
hvilken med vältaliga blickar och halfförtäckta ord,
tanklöst och lättsinnigt lockat till sig hennes barnsliga
och omisstänksamma hjerta, hade på samma gång och
på samma sätt uppfört sig emot hennes vän. Allt-
sammans var således ett skämt utan någon verklig
känsla eller mening; och honj-som omedvetet vid honom
fäst sina förhoppningar om sallhet for hela lifvet!
"Se så der, nu äro vi i kolmörkret," fortfor Eosa,
som icke längre tänkte på hvarken de stora apelsinerna
eller deras egare. "Den snälla Annette i köket gaf
mig den här ljusbiten, för att jag skulle kunna sluta
mitt bokmärke . . . Hvar gjorde du af saxen, Hermina?
Åh, bevara mig! Det var bleckhornet jag råkade komma
åt. Hvad skall jag göra, det rinner på golf vet! Her-
mina, hvar är du då?" utropade lilla Rosa i förskräc-
kelsen, under det hon i mörkret sökte efter någonting,
hvarmed hon kunde hämma det utslagna bläcket, utan
en aning om den verkan det gifna förtroendet haft
på hennes väns veka ech melankoliska sinne.
Hermina svarade emellertid icke, hon hade gått
fram till fönstret och stod nu blickande tanklöst ut i nat-
ten, förkrossad och stum vid uppvaknandet ur lifvets
första förrädiska morgondröm.
"Ack sådant spektakel. . . Tror du jag törs torka
med lilla Ullas strumpor, jag hittar ingenting annat;
det går väl icke an; och icke heller handduken, för
t?.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
