Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Penningar och Hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
MODERNA TYPEK.
Idén om författarens skapa/rförmågan är en full-
komlig ehimér, ty skuggan kan icke finnas utan krop-
pen och ännu aldrig har en bild, målad med ord eller
färger, väckt det minsta deltagande, utan att i verk-
ligheten ega sin motsvarighet; vi hafva visserligen icke
sjelfva sett originalet, men vi finna med lätthet, om
bilden är, så att säga, död eller lefvande.
En författares, liksom en målares talang, är icke
att dikta, det är att uppfatta och återgifva. Och han
behöfver i sanning ingenting annat, ty tätt bredvid
oss föregå ofta saker, framställa sig scener och abnor-
miteter i karakterer, fysionomier och händeker, hvilka
romanen icke ens skulle kunna öfverdrifva.
Den gamle onkeln, h varom de båda flickorna talat,
hvilken bodde i ett vindsrum i samma hus der fru
Elfenben hade sin pension, var just en sådan företeelse,
på hvars tillvaro vi knappt skulle hafva trott, utan
att se honom.
Han var en person om knappa sextio år, men
med ett utseende som om han varit hundra, var knappt
mer än fyra och en half fot lång, med kullrig rygg,
jättelika axlar, krokiga ben, stora platta fötter, och
armar af en vidunderlig längd, hvilka, med de stora
feta, nästan klotrunda händerna, hade likhet med re-
gulatorerna på en lokomobil.
På hans hufvud stod det tjocka grågula håret rätt
i vädret åt alla håll, och omgaf ett blekt och skrynk-
ligt ansigte, hvari ett par besynnerliga Ögon sutto långt
åtskilda och fulländade herr Josua Mac-Allans egen-
domliga fulhet, som nästan påminde om "Ringaren i
Mtre Dame".
Denne lille gubbe hade aldrig haft någon syssla
eller befattning, af h vad slag som helst; han hade inga
anhöriga eller ens bekanta, hade bott i samma vinds-
rum så länge någon kunde minnas, vexlade sällan eller
/aldrig ett ord med någon ménniska och betalte sin
hyra klockan tolf på dagen h värj e qvartal, lika säkert
som att tornuret i Adolf Fredriks kyrka slog middags-
timmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
