Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförbehållsamma ömhet, hvars barnsliga koketteri och
oskyldiga hängifvenhet — i hvarje ögonblick
fladdrande kring honom likt ett skimrande nät —
omgaf honom med ett fyrverkeri af förbländande
gnistor och gjorde henne sjelf dubbelt tjusande och
förförisk.
Den stackars doktorn hade aldrig befunnit sig
i en mera kritisk belägenhet, ty han kunde icke ett
ögonblick misstaga sig om den ofrivilliga eröfring han
gjort, och att Roxanes tacksamhet mot hennes lifs
räddare öfvergått till en känsla, som han icke egde
rätt att besvara och som snarare ökades än återhölls
af hans lugna tillbakadragenhet och beskyddande
broderliga uppförande.
Lika glödande, men mindre sentimental och
tragisk, än Rousseaus suckande Julie, var Roxane långt
mera liflig och intagande, der hon nu, skämtande och
skrattande vandrade under samma sekelgamla träd
som beskuggat "den nya Heloïse", och lät sina blickar
öfverflyga samma glittrande vågor, der denna fann
slutet på sin tårmilda kärlek; och hvem vet om icke
vid allt detta den unge svenske läkaren utvecklade
en heroism, som icke gaf den sublime S:t Preux’ efter.
Det ligger emellertid någonting så förledande,
så ljuft uti att känna sig älskad, att man måste
förlåta honom, om han icke genast, sin pligt likmätigt,
erinrade sig den kloka, ehuru något fega regeln, att
"det är bättre fly, än illa fäkta", och i stället att
tvärt resa sin väg, hvarje dag infann sig vid
Veveyses steniga strand och tillsammans med de båda
fruntimmerna hvilade i skuggan af dess höga lindar,
klättrade i dess raviner, beundrade utsigten ifrån
dess vinkullar och läste, utan att tänka derpå, med
leende och tankspridd min, de ofta rörande och fromma
inskrifterna på grafstenarne af S:t Martins gamla
kyrkogård der bredvid.
Att den förmenta engelska guvernanten, med
sin stora hatt och sina blå glasögon, under allt detta
icke blef föremål för hans granskning, är naturligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
