Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De mörka, förr så eldiga ögonen, som vexlade
uttryck i hvarje minut och kastade gnistor af
skalkaktighet, lif och trotsigt mod omkring sig, de voro
nu insjunkna, drömmande och matta eller glänsande
af feberns eld; den varma, bruna hyn var gul som
vax, och läpparnes friska, fylliga rosor flydda, medan
den starka, smidiga och ungdomsfriska kroppen blifvit
mager, svag och lutande.
Utan att förut ega någon kunskap om tillvaron
af det hvalf, der hon var innesluten, trodde Roxane
likväl stundom, att hon befann sig qvar i sin onkels
slott, ty hon tyckte sig ibland höra vågornas buller
emot stranden och förstod, att man icke utan att
upptäckas skulle kunnat bortföra henne.
Upptäckten, att den qvinna, hon i Paris sett
under så afskyvärda förhållanden, nu var hennes
onkels hustru, hade väckt Roxanes bestörtning och
förskräckelse, men hon påminde sig likväl, att det var
denna qvinna, som nu räddat hennes lif och troligen
äfven hon som, midt under all sin grymhet, sökt att
göra hennes fängelse så drägligt som möjligt, och hon
kände derför nästan en känsla af välvilja emot henne.
Med temlig noggrannhet hade hon gissat till
händelserna i slottet efter sitt försvinnande och
förestälde sig mycket riktigt Elisas bestörtning, sorg och
slutliga afresa; att ingen, utom de båda
brottslingarne, visste om hennes fångenskap var naturligt,
och hon förestälde sig att samme man, som velat
döda henne, nu var hennes fångvaktare; äfven utan
den varning hon fått, skulle således fruktan för denne
hafva afhållit henne ifrån att våga något försök att
gifva sig tillkänna för husets möjligen andra
invånare.
Stundom förkastade hon likväl tanken att hon
ännu befann sig i la Tour, ty det syntes henne
omöjligt, att man då icke skulle hafva funnit och befriat
henne.
Tio månader hade fordom i pensionen i Paris
synts henne som en mycket lång tid, och man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
