Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tro, att tio månader i ett fängelse måste synas henne
som en evighet; emellertid förestälde hon sig knappt
att denna tid hade passerat, ty genom en besynnerlig
anomali förekommer oss den enformiga tiden i
längden kortare än den, som hvarje dag medför
förändring och nya intryck.
Dessutom hade Roxane, med qvinnans naturliga
böjlighet och ordningssinne, sökt att indela sin tid
för att liksom styckevis kunna framsläpa dess
förkrossande börda; hon skref en egendomlig själens
dagbok och läste flere gånger om de böcker hon fått,
antingen de verkligen förtjente det eller icke, och
för öfrigt hade hon äfven sina öfverraskningar, sina
små nöjen och glädjeämnen; än föllo några
kringflygande blad eller en halfvissnad blomma ifrån
fläderbusken vid muren in till henne genom den trånga
öppningen, än såg hon en fjäril fladdra mellan
grässtråna och nässlorna der uppe omkring gluggen, och
en gång — o, fröjd utan like! — föll en liten
fågelunge, förirrad ur sitt bo mellan stenarne i det gamla
tornet, ned genom hennes trånga fönster.
Han hade icke skadat sig, men förvirrad af
mörkret der nere, som för hans solvända ögon var
ogenomträngligt, låg han orörlig.
Den unga flickans länge återhållna känslor af
ömhet vaknade vid denna syn med häftighet; hon
tryckte den förskräckta fågeln till sina läppar, till
sitt hjerta och öfversköljde honom nästan med sina
tårar, under det hon tyckte sig vilja ropa högt af
fröjd och tacksamhet vid den länge saknade åsynen
af en lefvande varelse.
Ändtligen kände hon ett annat hjerta än sitt
eget klappa, och ensligheten omkring henne skulle
nu icke kännas så tryckande.
Hon smekte varsamt med sina hvita, smala fingrar
hans vackra fjädrar, hon bar honom fram i den
solstråle, som några ögonblick föll genom muren, och
såg med förtjusning hans öppna, klara ögon blicka
på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
