Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att jag allt sedan intresserat mig för allt, som angick
er, och jag har vetat att ständigt skaffa mig
underrättelser om er ... I afton ändtligen hafva vi för första
gången träffats, och ni vet utan tvifvel redan, utan
att jag behöfver tydligare förklara mig, hvilket intryck
ni gjort på mig ... Sedan mer än ett år har det varit
min afsigt att personligen lära känna er, försöka att
behaga er, öppet fråga er, om ni trodde er kunna
älska mig och blifva lycklig som min man, och i detta
fall erbjuda er min hand."
Marianne tystnade och fäste sina allvarliga och
milda ögon, utan det minsta bryderi eller
färgskiftning, på den alldeles förbluffade Vilfrid, som, häpen,
förvirrad och nästan förskräckt, syntes knappt kunna
fatta meningen med hennes ord och förblef tyst och
orörlig, liksom fruktade han, att denna tjusande och
sällsamma dröm skulle fly som en dimma.
Hela den glänsande taflan af en framtid, mer
lockande, än han någonsin kunnat föreställa sig den,
upprullades med ens för hans blickar vid den rika och
högättade qvinnans fabelaktiga tal; han förbländades
dervid, han tappade liksom bort sig sjelf och alla sina
hittills så mödosamt fattade och efterlefda
grundsatser; och hvem kan väl undra deröfver; profvet, som
han i detta ögonblick underkastades, var kanske ett
af de svåraste, och han mumlade slutligen förlägen
och villrådig:
"I himlens namn, min fröken ... Gäckas ni med
mig? ... Är jag verkligen redig och fullt vaken ..."
Marianne rynkade de fina ögonbrynen och inföll
nästan bittert:
"Är mitt handlingssätt verkligen så orimligt, så
opassande och onaturligt, att det väcker en dylik
häpnad, eller är ni sjelf icke den högsinte och
sjelfständige man jag förestält mig?"
"Min fröken," återtog Vilfrid med ett uttryck,
ännu mera bittert än hennes. "Besinna hvem ni är
och att det är till en fattig officer, utan börd och
anseende, som ni talar, och ni skall finna min misstro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
