Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den preussiske grenadieren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ah se der, huru ni oskickligt blottar ert öppna,
oläkliga sår."
Han förstod genast min mening, och slående med
sin knutna hand emot bröstet utropade han häftigt och
med vrede, i det han tryckte naglarne in i den fläck,
der det förmenta såret skulle finnas:
"Ni tror mig icke ... Ni inbillar er att jag är en
bedragare derför, att ni icke ser såret ... Ah, om det
vore synligt, så skulle ni icke kunna uthärda dess
åsyn ... Ni småler ... Ni tror det kanske icke, ni, som
kanhända icke ens stuckit er med en knappnål ... Vill
ni, att jag visar er hvad som fins här inom. Kom,
jag vill berätta er alltsammans ... Kom, kom med mig."
Vi hade stått på vägen helt nära bron, som går
öfver strömmen, men alldeles bredvid under de stora
kastanie- och valnötsträd, som växa på den gröna
sluttningen ända upp emot bergen, äro klumpiga stensäten
der och hvar placerade, och det var till ett af dessa,
bredvid en liten rännil, som letar sig väg ned till
landsvägsdiket, der några buskar nästan bildade en berså,
som han nu ställde sina steg och vinkade mig att
följa sig.
Han hade nyss berättat mig, att han stupat vid
la Cluse och sedan att han var invalid till följd af
ett sår, som icke fanns, och det föreföll mig derför
temligen tydligt, att det var i hans hjerna och icke i hans
bröst, som felet låg, eller med andra ord, att han icke
var rätt klok, och ett dylikt sällskap är ljust icke
angenämt, helst det ännu var så tidigt på morgonen,
att jag icke mött en enda annan menniska och icke
heller nu kunde upptäcka någon i närheten.
Emellertid följde jag med, mera af fruktan att
uppreta honom med en vägran än af nyfikenhet, och
satte mig på bänken bredvid honom.
Han stirrade likväl helt tyst ned i gräset vid sina
fötter, under det han stödde armbågarne emot knäna
och omfattade sitt hufvud med båda händerna, samt
tycktes helt och hållet hafva glömt min närvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
