Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den preussiske grenadieren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag såg det jag, förstår ni ..." började han
ändtligen med låg och hemlighetsfull röst, i det han rätade
upp sig och makade sig helt nära intill mig. "Jag
hade länge haft sigte på honom, och nu såg jag
hufvudet öfver vattnet ... Och jag visste hvems det
var ..." tillade han med vildt och förvirradt utseende,
i det han åter med båda händer omfattade sitt eget
hufvud, liksom det varit fråga om detta.
Han tystnade, suckade tungt och tycktes hafva
förlorat den mörka och blodiga tråden af sin
berättelse, ty han upptog ur fickan de silfverslantar han
nyss fått, vände dem långsamt på alla sidor och sade
tankfullt och i en helt annat ton:
"Man kan icke äta de här, inte ... det är
omöjligt det."
"Kanhända ni är hungrig?" inföll jag medlidsamt
och orolig öfver hans tillstånd.
"Hungrig!" utropade han skrattande och med ens
återkommen till sina minnen, som det tycktes genom
detta ord. "Hungrig, jo, derom kan ni vara säker ...
Det är nu två hela dygn, som vi legat här vid
stranden af floden på den frusna marken för att bevaka
de franska fångarne utan att få annat än ett litet mått
konjak ... Min sista ration gaf jag åt den stackars
franske pojken; för han var bara barnet, lika
gammal som ... som ... nå det gör det samma; han dog i
alla fall, och bäst var det; vi hade många nog ändå ...
Fångar öfver allt, vid Daix och Dijon, vid Besançon
och Héricourt ... Förfrusne och hälft ihjelsvultne
efterliggare ... de sleto ondt, de arma satarne, och det var
icke mycket bättre för oss ... Hu, hvad det var kallt!
Snön piskade oss i ansigtet, och blåsten trängde igenom
merg och ben ... Min stackars lilla bror Franz, min
mors yngsta och käraste barn, som alltid varit sjuklig
och klen och from och menlös ... han var icke mer än
sjutton år och tillhörde första åldersklassen, han hade
nu blifvit utskrifven och kommit efter med reserven ...
det var en tur, att vi träffade hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
