Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månsken öfver Mont Blanc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sarokin uppgaf ett högt skratt och utbrast:
"I det fallet skulle vi troligen få stanna här för
alltid."
"Hvad menar du?"
"Jag menar, att Jagello Ivanowitsch är i
Chamounix, likasom han var i Innsbruck, Bregenz, Luzern
och öfver allt, endast för vår skull ... Dina drömmar
voro endast en reflex af sanningen ... Det är
antingen mig eller dig han följer, men det måste bli ett
slut härpå. Om han icke är ett spöke eller hin onde
sjelf, så skall jag befria oss ifrån honom.
"Michael!" utropade Larissa förskräckt. "Rör icke
denne man ... låt oss fly honom, låt oss resa härifrån
ännu i denna stund."
"Nej, icke förrän jag återkommer ..."
"Låt mig då åtminstone få följa dig."
"Hvad tänker du på! Hvilken dårskap! ... Se så,
min vän, var lugn, jag skall taga honom med mig ...
men gå icke ur ditt rum, medan jag är borta, ty det
torde nog hända, att han likväl spökar här," tillade
grefven skrattande på ett tvunget sätt, i det samma
han vände sig om för att lemna rummet. "Ah, se der
äro redan mina guider! Farväl, min vän!"
Han böjde sig ned öfver sin hustru, tryckte en
flyktig kyss på hennes panna och gick sin väg.
Den unga qvinnan stod orörlig ett par sekunder och
gick sedan med betryckt och resigneradt utseende fram
till fönstret för att se sin mans affärd, men hastigt
skiftade hon färg och uppgaf ett svagt, ofrivilligt rop
af ångest, då hon såg Jagello Ivanowitsch, resklädd
och utrustad för den farliga vandringen på samma
sätt som hennes man, utkomma tillika med denne ur
hotellet och sätta sig upp på en af mulåsnorna. Han
skulle verkligen följa med, det var tydligt, och de
båda herrarne pratade lifligt och glädtigt liksom de
bästa vänner.
För en och annan har det kanhända inträffat
någon gång, att förnuftets och känslans, pligtens och
lidelsernas röst så öfverröstat hvarandra i deras själ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
