Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jemförelse blifvit gjord mellan hans och föräldrarnes
temperament vid samma ålder. Han har nämligen ärft fadrens
hetsiga temperament och modrens melankoliska.» Læstadius
omtalar såsom ett bevis på det från modren ärfda grunddrag,
som förefans i hans själsdaning, att han vid sexton års ålder
en gång vid en lustbarhet skilde sig från sina
ungdomsvänners lag och satte sig på ett afsides ställe, nedslagen, utan att
han visste hvad som fattades honom, «ty,» säger han sjelf,
«han var melankolisk. Hvad hade då händt?» Denna fråga
besvarar han sjelf sålunda: «Ack, han visste det icke sjelf,
men 27 år derefter har han fått veta det.» Det synes
påtagligt, att ehuru Læstadius låtit den hastiga förstämning, som
vid detta tillfälle kom öfver honom, tjena såsom bevis på det
melankoliska i hans temperament, så uppfattade han denna
oförmodade öfvergång från lössläpt ysterhet till tungsint
allvar tillika såsom en verkan af den förekommande nåden,
hvarvid han tänkte sig denna verkan vid tillfället förmedlad genom
ifrågavarande grunddrag i hans lynne. Att Læstadii
uppfattning af saken var denna, synes tydligt framgå af dessa hans
ord: «Det gifves knapt någon menniska, som icke någon gång
i sin lefnad varit ängslig utan att veta hvarföre; men det är
så få menniskor, som gifva akt på den hemliga rösten inifrån.
När det skrifna ordet icke verkar någon besinning, så måste
Guds ande omedelbarligen genom en inre röst väcka den säkre
syndaren till eftertanke. Men äfven denna inre kallelse
föraktas oftast af okunnighet om Guds andes nådeverkningar.
Det har ofta händt, att personer, som blifvit manade af den
inre hemlighetsfulla rösten, ansett den för en aning om en stor
olycka, som vore nära att inträffa. — — — Men icke har det
kunnat falla dem in att tänka på att denna hemliga och
oförklarliga ängslan, hvartill ingen yttre anledning finnes, måste
vara en påminnelse af Guds ande att tänka på sin själs
angelägenheter.»
Det allvar, som för en stund lade sig öfver Læstadii
sinne, trängde icke in i hans innersta själslif. Det visade sig
ej sedan under hans ungdomstid. »Den hemliga oro,» säger
han sjelf, «som första gången påkom Lars Levi, glömdes snart.»
Han synes hafva varit ett gladt verldens barn, som fägnade
sig åt det flygtiga skimmer, som spelade på ytan af lifvet,
utan att hafva fått öga för det djupa allvar, som lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
