Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han stack fram huvudet igen. Men denna
gång var han för oförsiktig. Med ens fingo
alla syn på honom och ett samstämmigt
hånskratt höjdes.
— Se på råttan! Var har du hittat det där
skalet? Valrossens unge har blivit röd på
sommaren!
Gunnar tänkte smita, men Joel hade anat
denna plan och föll honom i flanken. Snart hade
han ett fast grepp om Gunnars öra med den
fruktade näve, som enligt ryktet till och med
skulle ha lyfts mot gamla polis Pettersson. Det
var omöjligt att rymma. Gunnar kände ett isande
kallt lugn och blundade medan kvickheterna
haglade om honom. Joel tvingade honom att buga
sig till jorden och säga: Valrossen, valrossen,
valrossen! Djävla valross!
Så hämnades Joel på den hatade
gymnastikläraren. Men i detta ögonblick älskade Gunnar
sin far.
— Jag säger det inte mer, stönade han,
medan Joel vred om hans högra hand, så att han
kröp på marken av smärta.
Han hatade nog Joel, men han hatade ändå
mera klassens mönstergosse Kristian. Han slog
icke eller sparkade och han var oförvitlig i allt,
men ingen såg så äcklig ut som mönstergossen
Kristian, när han grinade med sina negerläppar
och lutade på huvudet medan håret pekade åt
alla, kompassens väderstreck. Gunnar beslöt att
vid tillfälle sparka mönstergossen Kristian, i
nödfall bakifrån. Under tiden stammade han: Jäklar, fan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
