Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syndare skulle bli föremål för kallelsen,
upplysningen och eventuellt helgelsen samt behållelsen i
en rätt tro. Han förstod att det var den helige
Ande, som kallade honom nu. Han greps av en
ljuv känsla av botfärdighet och ånger. Jag har
brutit mot sjunde budet. Du skall icke stjäla.
Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så
att vi icke... så att vi icke...
Bakom en buske föll han på knä och bad.
Han fördjupade sig i sin synd, eldade upp sig till
ett rus av ruelse. Och mycket riktigt, efter en
stund kände han sig som en bättre människa.
Nästan bättre än innan han tagit tioöringen. Det
är helgelsen, tänkte han. Tack, gode Gud!
Plötsligt kom han att tänka på
pepparkakshästen som han ännu hade i handen. Om man
petade bort sockret, skulle den nog gå att äta...
Men han förstod ju, att det inte kunde bli tal om
att behålla den och njuta den förbjudna frukten,
om det skulle bli något av med helgelsen. Han
försökte intala sig att hästen i själva verket var
mycket god och att det var något betydande han
avstod ifrån. Och beslutsamt gick han fram till
kanten av ån och slängde den långt ut i vattnet.
Det stänkte en liten tunn droppe upp över
den av virvlar fårade ytan. Och med en säregen
känsla av tomhet såg han, hur ringarna efter
kastet snabbt försvunno i den strida strömmen...
Och med detsamma var all hans stämning
borta. Han kände sig inte ens botfärdig och inte
alls som någon bättre människa, erfor bara en
sugande, pinande tomhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
