Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han gick hem.
När han mötte sin mamma i trappan, brast
han oförmodat i gråt och bekände alltsammans.
— Var har du tioöringen? sade hon.
— Jag köpte opp dem.
— Vad då på?
— En häst, en pepparkakshäst.
— Hur kunde du stjäla för att komma åt
något så tarvligt som en pepparkakshäst? Gunnar,
Gunnar! Det här måste jag tala om för pappa,
så att du får dig en minnesbeta. Det här bör du
inte glömma så lätt.
Gunnar stod inför Pontius Pilatus. Och det
tindrade ilska i Pilati ögonbryn, då han grep
spanskröret.
— Min gosse, sade han, att du ljuger är redan
det sorgligt men att du stjäl också, det, det! Du
kommer att sluta på Långholmen. Det är inte
roligt att aga dig, men jag måste.
Nu brast det konstlade lugnet hos majoren,
han var så ursinnig, att hans händer skälvde av
raseri. Svidande veno slagen och gossen föll
flämtande och halvt bedövad omkull på golvet.
Men då hade majoren utlöst sin vrede och
var lugn igen. Han kunde berömma sig av att
ha gjort ett gott arbete för utbildande av sitt barns
karaktär. Och han kände det behagligt att ha fått
urladda sig.
Och medan Gunnar gick ner och dolde sin
skam i vedboden, sade majoren till majorskan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
