Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han fick förbanna mig så han kröp på
golvet. Men så skall han väl också minnas det en
tid bortåt. Han kan min själ inte sitta på fjorton dar.
*
Där nere i vedboden uppnådde Gunnar så
småningom ånyo ett gott förhållande till Gud.
Han begrep, att det straff han hade fått var för
oproportionerligt hårt, och det var ett säreget nöje
att lida oförskyllt. Gud hade således inte glömt
bort honom. Och straffet var sannerligen hårt;
inte så mycket för smärtan, det var exempelvis
mycket värre att ha ont i tänderna, men det var
tyngden av vredesutbrottet från en mycket
starkare vilja och skammen, den förfärliga,
outhärdliga, brännande skammen. Ännu timmar efteråt
kunde han falla omkull i krampaktiga
konvulsioner av vrede över denna skam. Han var ju
ärelös, vanärad och han förstod att han måste
fatta något beslut, göra något för att bli kvitt
skammen. Det var då, han i vedboden
överenskom med Gud att bli rövare, helst sjörövare men
i nödfall vanlig förbrytare. Märkligt nog hade
Gud inte det ringaste emot detta, åtminstone gav
han det icke till känna med några
samvetsförebråelser; tvärtom, Gunnar kände sig lugn och trygg och
skammen lättade en smula. Men han skulle
naturligtvis inte bara vara en vanlig rövare eller
förbrytare utan han skulle hela tiden handla av de
bästa och ädlaste motiv; hur det skulle gå till
förstod han inte, men i alla fall! Han insåg, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:59:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lojfamil/0102.html
