Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fy, lektorn! sade Karin, han pratar då så
mycket dumheter. Men det är välan nån flicka
som har slagit opp med lektorn, kan jag tro?
— Nej, min goda Karin, jag försäkrar att det
inte är så. Men jag är fullt övertygad om det
lönlösa i att söka få dig att tro det.
Så muntrade sig den alltid lika glade lektor
Lyckstadius med att lyssna till sina egna ord.
Men Herman drev osäll och orolig omkring
och kunde icke övervinna sitt misshumör. Efter
ett sista slag i balsalen beslöt han att gå sin väg.
Långsamt drog han sig mot dörren, han såg sig
ofta om. Det var inte hans mening att stanna,
men han hoppades att Marianne skulle se honom
när han gick och känna ett styng i sitt hjärta
då han avlägsnade sig kanske skynda efter honom.
Men om Marianne såg honom gå, så gjorde hon
i varje fall ingen min av att hålla honom kvar,
och hon kände intet styng i sitt hjärta.
Herman gick sakta nedför trappan. Efter
honom kom en ung man med raska steg
hoppande ned, det var hans klasskamrat, unga herr
Ivar Hedenblad.
Vart skall du gå? frågade han.
— Hem, hade jag tänkt, jag har ont i
huvudet!
— Ont i huvudet, ä! Kom med mig hem,
skall du få se på något livat! Jag har varit och
köpt vin, och naturligtvis har jag cigarrer!
Herman följde honom halvt tvekande, och de
kommo in i residenset bakvägen. Värden låste
upp dörren, och sade med en ytterst artig gest:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
