Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hennes hjärna drog blixtsnabbt förbi denna
tanke:
— Att han kan klara sig med träben i det
här slasket!
Men denna banala tanke försvann strax ur
hennes medvetande och det fylldes på nytt av
sorgen.
Processionen satte sig i rörelse, och med
detsamma började klockorna i Nicolai kyrka att dåna
med sina tunga melankoliska klämtslag. Det var
en dag av obestämd karaktär, varken strålande
klar eller mörk och kulen. Men det låg granris
på gatorna och hela vägen ett gott stycke bortåt
norra tullen var svart av folk, och alla sågo
sorgliga och besvärade ut i sina svarta kläder. Madam
Ångberg frös till av en inre tillfredsställelse. Det
skulle bli en stämningsfull begravning, som man
minsann inte fick uppleva varenda dag. Hon
kilade så långt fram i processionen hon kunde
utan att bryta rangordningen, och speceributiken
som var mera ovig följde flämtande efter i hennes
kölvatten. Främst gick rektor Mandell och
prestaverade, men madam Ångberg var inte nöjd med
honom. När man kom till en vattenpuss eller ett
särskilt slaskigt ställe med snösörja, klev han över
det med försiktiga steg som visade att han tänkte
mera på sina byxor än på det högtidliga tillfället.
Och det störde i någon mån nöjet för madam
Ångberg.
— Isch, sade rektorskan plötsligt när hon klev
i en vattensamling, att de jnte kan ha tuktad sten,
så slapp man kliva i smörjan på det här sättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
