Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVII
lerbeth och Leopold hade alltid varit fria från missljud och voro
grundade på ömsesidig aktning. Adlerbeth granskade, enligt hans
önskan, skådespelet Agne och afgaf deröfver ett utförligt
yttrande. För Leopold läste han stundom sina dikter, hvarom denne
plägade yttra: »Jag tycker nog om dessa götiska gubbar; de äro
karlar med besked, och tala så rätt fram.»*)
Lings skaldebana var ej lättare att bryta, än fältet för hans
medborgerliga verksamhet. Vandrande sin ensama stråt emellan
*) Han yttrar ungefär det samma på ett ställe i sina skrifter: "Jag är icke
utan erfarenhet af det slags nöje, hvarmed man läser de gamla kämpaaagorna,
och har äfven stundom njutit föreställningar hemtade derur. Manligheten, stoltheten,
hjeltekraften, ehvar de röjas, fela ej att medföra denna verkan, och tyckas fi
en yttre synbarare stämpel, genom det litet härdare i sederna hos dessa gamla
dugtiga forngubbar, och deras okrusade sätt att handla och yttra sig." — Det
behöfver ej tilläggas, att han dock gaf företräde åt de klassiska mönstren i
vitterhet. — Ett prof på Ling’s uppmärksamhet mot Leopold må anföras. Då han
sände till den gamle siaren sin Eylif den Götieke (skrifven på Alexandriner, äfven
ett trots emot den nya skolans åsigter) valde han dertill den dag, som bär
Leopolds namn, den 15 November, hvilken tillika var Ling’8 födelsedag, och lät
manuskriptet beledsagas af följande vers:
Nyss för mitt öga stod min Disa.
Hör, skyddsgudinna! sade jag:
Månn väl min Eylif törs sig visa
För Odens store skald, en dag?
Han, som fick harpan sjelf af Brage,
Till han väl höra mina slagP
Nej, — grym är Nornan mot de svage! —
"Min skyddsson! du dig ej beklage,’’
Så Disa talte, visligt ömt:
’Tet, än har Nornan ingen glömt,
"Hvar fick dock någon skänk af henne.
"Ja, sjelf dess första gunst du känne:
"Se, på den dag, då född du blef,
"Den store skaldens namn hon skref."
Så huldgudinnan till mig sade, .
Och henne svarade jag då,
Förrn väl mitt svar betänkt jag hade:
"Ja, Nornans vink skall han förstå:
Han skall min Eylif ej försmå!’*
Ling L
ii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
