Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX
ligger ej i gudasagorna, i de götiska som i de grekiska? Hvar
är gränsen, der en skald ej längre får allegorisera? Om Åsarne
åter förmenas, att skalden skulle lyckligare löst uppgiften af en
episk dikt (som han dock förklarat sig icke vilja skrifva), i fall
han, såsom Oehlenschläger med "Nordens gudar," indcJt den i
romanser, eller följt Fouqués behandling af Sigurd-sagan, o. s. v.
Men Ling’s snille liknade hvarken Oehlenschlägers eller Fouqué’s,
och hvarje stycke har, enligt Thorilds anmärkning, rätt att
döm-mas efter sin egen art. Ling ville icke, såsom episk skald teckna
blott en viss hjeltebragd, eller en viss handling: han ville låta
hela Asaverlden i Sverige, Danmark, Norge och Finland
åter-lefva för läsarens inbillning. Derför kallade han sin dikt helt
enkelt Åsarne, utan tillägg af någon konstart-bestämning, vare
sig episk dikt, epopé, hjeltedikt, eller något annat. Han kände
sig vara en efterboren Göt, lefvande med sin inbillning och sina
känslor mera i den dunkla Asatiden, än i nittonde århundradet;
han ville i diktens trollspegel återgifva hvad han kände. Hela
denna tjugeåriga menings-skiljaktighet, emellan hans granskare
och honom, hvarunder författaren, förklarar, att han icke velat
skrifva någon episk dikt, och granskarne påstå, att han bort göra
det, förekommer som en strid emellan tvenne kämpar, som stå
på hvar sin strand, åtskilda af en bred flod, och hviftande åt
hvarann med svärden, som ej kunna nå föremålet.
Detta missförstånd hade Ling tidigt sökt undanrödja i sin
snillrika skrift "Eddornas sinnebildslärader han, bland annat,
antyder hvarför Nordbon, som genom natur och
bildnings-förhållanden var i saknad af konstlif, och icke ägde annat
uttrycksmedel för sin ofta djupa begrundning och känsla, än
skaldekonsten, måste åt denna gifva en annan karakter, än Söderländningens
äger, och att lika litet som Nordens skaldekonst hittills kunnat
blifva hvad Grekens är, kan någonsin uppstå i Nordens
vitterhet »någon ren hjeltedikt, grundad på de åsigter, hvarefter
Greken skapade sina, utan hvar nordisk hjeltedikt måste blifva
sådan som den röjer sig i våra sagor, der det lyriska utgör
taf-lans färgspel och dagrar och det episka endast grunddragen till
hvarje figur. Den Österländska skaldekonsten är yppig och
retande, som en fyllig, vällustig qvinna. Grekens är mild ochtju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
