Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXI
inpassa i vanliga former, som hans öfriga dikter. Den äger
något högstämdt och frambryter ofta med dityrambens mäktiga
svall, men har vanligen, såsom nyss antyddes, sin källa i
drott-qvädets stämning, och det torde kunna betviflas, att Ling
förmått skapa denna lyrik oberoende deraf. Om hans kallelse i
främsta rummet varit den af ensamt lyriker, hvarför skulle han
ej följt den? Han ägde både snille och sjelfständighet nog att
bestämma sin bana. Det högst inskränkta antal af lyriska dikter i
vanlig mening, som han lemnat, tyckes tillräckligt antyda, att
denna skalde-art icke varit den ursprungliga för hans skaldenatur,
och att väckelsen dertill sällan och blott undantagsvis infann sig.
Man plägar bland hans lyriska stycken främst nämna hans sköna
dikt Kärleken, men denna lilla allegori är en herdedikt i dramatisk
form. Hans rent lyriska sånger (när man undantager de
ofvannämda, uti större dikter inväfda) utgöra kanske ej mer än ett
dussin, under fyrtiårig skaldebana. Men när han lemnat en sådan,
var det gemenligen en typ. Det låg ett helt slägte småqväden
deri. Så har det lilla mästerstycket Tiggargossen gifvit lif åt
en mängd sköna målningar af den fattiges julafton. När Ling
tecknar en sådan liten diktblomma, förekommer det som då
Michel Angelo, efter fullbordandet af sin jettemålning "Yttersta
domen," satte sig att skrifva en sonnett. Att hans ursprungliga
böjelse var den större kompositionen, visar hans skalde-utveckling,
som genast begynnes med fem akters skådespel, hvarifrån han
senare öfvergick till den episka dikten, hvars vanliga gränser
jemväl syntes för inskränkta för hans skapelser. Han öfvergaf
således icke den lyriska banan; den var hos honom alltid
underordnad hans episka och dramatiska diktskapelser.
Ling hyllade uteslutande den gamle grekens åsigt, att
poesien var konsten att måla med ord, och att hvarje skald ägde
fritt att for sin skapelse välja den form, som han ansåg mest
öfverensstämmande med arten af sitt snille, antingen formen
brukats förr, eller icke. Också är det ju från odödliga diktverk
som reglor hemtats, icke tvertom, och med hvarje original-snille
får ett kapitel tilläggas i skönhetsläran. Frågan blir då, om
Ling är ett sådant ursprungligt, sjelfständigt snille, att den gamla
skönhetslärans råmärken böra något utflyttas, för att inrymma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
