Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIII
en högtidlig tystnad. Sjelfva Shakspeare skattas nu helt
annorlunda, än han ansågs af sin egen tid. Utan att vilja samman
ställa Ling med någon af dessa ojemförliga, må det anförda
endast erinra om den gamla erfarenhet, att väldiga andar och deras
verk fordra, liksom konstens domer och pyramider, ett stort
afstånd, för att fullkomligt bedömmas. Af dessa skäl torde det
också ännu vara för tidigt, att fälla slutdom öfver Ling, och
♦ med full säkerhet bestämma det rum, som hans nordiska drapa
kan intaga i en aflägsen framtid.
En särskilt uppmärksamhet förtjenar den rörelse, som Lings
behandling af Asa-tiden väckt inom de bildande konsternas
område. Dikt och konst äro för nära befryndade, att det som är
en djup fruktbärande sanning hos den ena. skall vara och
förblifva utan betydelse hos den andra. Hufvudfrågan är mindre
om Lings dikt öfverensstämmer med vissa reglor i den poetiska
konstläran, än om den är utmärkt af sanning och natur. Om
detta ej vore fallet, huru kunde läsningen af hans dikt lifva till
odödliga skapelser af mejseln och penseln? Det är dock historiskt,
att Fogelbergs Asa-gudar sannolikt ej skulle sett dagen, om Ling icke
funnits. Det var han, som öppnade Asa-verlden för den unge
konstnären, hvilken flyttade tillsamman med Asa-barden, för att af
hans samtal suga daglig näring för sina skapelser. Intrycket deraf
blef så lefvande och djupt, att det följde Fidias-sonen under
trettio års vistande i Rom, till dess hans ungdomsdröm om
Asagudarne och deras framkallande i synlig bild öfvergick till
verklighet. Dessa koustverk ådagalade, huru litet teorier, äfven de
grundligaste, förmå begränsa snillet. Vår frejdade Geijer hade
bevisat, att den nordiska fornåldern icke ägde någon konstform,
och att om den ägt någon, så kunde den aldrig blifva exempel
för oss; att dess gestalter äro mer för tanken, än för ögat; att
de gamla myterna endast kunde användas i och för den tid, i
hvilken de lefde, och att "om bruket af nordiska mytologien, i
och för sig sjelf, borde i fråga om konsten knappast talas" *).
*) Det var till följd af denna skrift, införd uti Idunas sjunde häfte, som
Ling utträdde ur Götiska förbundet, hvilket steg då af mången ansågs såsom
vittnande om en öfverdrifven lättretlighet, ehuru det väl kan synas följdriktigt,
att ej deltaga i ett samfunds verksamhet, som man tror motarbeta sin egen be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
