Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVIII
hörde honom beklaga, att stora snillen kunnat pidikta de
hädangångne tankar, som de aldrig haft, handlingar som de aldrig
drömt om, och sSlunda vanställa deras bilder för efterverlden,
hvilket ßyntes honom omoraliskt. Den etiska känslan
öfvervägde den estetiska. Derifrån den alltför noggranna historiska
trohet, som man förebrått hans skådespel, af hvilka flera, om än
icke lämpade efter nutidens sceniska fordringar, dock innehålla
mera poesi, mera dramatiskt stoff, mer egendomliga och
rörande karakterer, än månget stycke som »gifvit fulla hus,» som
det heter. Han ville visa handlingar och personer, sådana de
verkligen varit, icke sådana skalden kunde dikta dem, ehuru
inbillningskraft dertill icke fattades honom. Om denna historiska
trohet yttrar han i förordet till Den heliga Brigitta: »Hvad
jag i detta sorgspel framställt, är taget ur våra häfder, hvilkas
innehåll jag ämnar envist följa och anföra, oaktadt alla
anmärkningar deremot. Jag önskar måla hvarje betydande tidpunkt,
och denna målas bäst genom egna händelser.» Och på ett
annat ställe : »Ingen skald äger rätt att vanställa eller förändra de
äldre historiska urkunderna, ty de äro tillräckligt styckade
genom tiden och vidskepelsen, och de skulle genom en
samvetslös behandling alltmera fjerma oss ifrån vår urbild: förfäderna;
men skalden har full rättighet, att med bildningsgåfvans lätta
blomsterband sammanbinda dessa söndrade delar och deraf
bilda ett helt.» Detta var hans tanke om den historiska troheten, som
nekade honom att genom konst-effekter, på dess bekostnad,
vinna bifall. Hvad han förlorade som konstnär, vann han som
helig offerprest åt våra stora fornminnen, och träffande säger
Vitalis, att det är skönt att fela, som Ling, genom öfvermätt
af fosterlandskärlek.
Han vann ej mängdens bifall. Skrifternas afsättning blef
omsider så inskränkt, att hans vänner bekostade utgifvandet,
och han säger sjelf i förordet till Åsarne, att om handskriften
ej flera gånger varit nära att förstöras, hade denna dikt ej ännu på
länge skolat se dagen. Han var, såsom hans ädle minnestalare
uttrycker sig, »af hopen lemnad allena med sin ära.» Men han
erkändes dock af den allmänhet, som Kellgren räknar för den
rätta: kännare och snillen; han njöt det bifall, som den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
