Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när stormarna skaka dess ynglingahår.
Nu Sigurlam in uti sköldborgen fördes
af Freja, som mera ej sågs eller hördes.
Två qvinnor förbundo den sårade Drott:
förfarna de voro i läkedom båda;
men kunde ej hela det sår, som han fått.
Allt mera föröktes nu Åsarnes våda:
den segrande Starkodd besegras ej kan.
I svajande härfanan fattade han.
De arma Asynjor, i sköldborgen slutna,
nu ropade: »Gudar! Vi äro förskjutna!»
Men Syr, som var högst ibland Vanernas stam,
en kraft utaf Freja i hjertat förnam.
Af ifver och fara sig glödgade kinden,
och lockarna flögo, som gulldoft, för vinden,
och ögonen glänste som Ljusalfer två,
när hastigt de flyga kring lufthvalfvet blå.
Den ädla mot ryslige Starkodder rusar;
hon fattar hans armar, på honom hon ser.
Med Vanernas sejdkonst hon så honom tjusar,
att armarna falla som domnade ner.
Lik barnet, som uppåt en fjällstupa klättrat,
så rådvill och slapp han vid Sierskan
står-hans kraft, som hans öfvermod, intet förmår;
ty skönhetens blick sjelfva Gudarne fjättrat.
Omsider från härfanan Starkodder gick,
som jagade tjuren, med steg så tröga,
med nickande panna och rullande öga.
Dock föll genast Jättens roflystna blick
på Diarnes hästar, dem perltäcken prydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
